Ni är ännu mycket, mycket ung, hade han sagt. Det var alltså så han såg henne: ännu pueril, alltför lättrörd, skrämd av ett ont ord, lyckliggjord av en nick, ett vänligt skämt. Och dessa antydningar om en ny vår i hennes liv? Något tycke för honom själv kunde han ingen anledning ha att förmoda: så menade han då bara, att hennes tid inte var ute än, och kanske än mer — att hon borde gripa den, innan det på allvar blev för sent.
När stunden för uppbrott närmade sig, var han hos henne igen, och då han erfor att hon var utan sällskap och ämnade gå hem till fots, några få minuters väg, bad han att få följa henne. Hon hörde, att andra vänner till honom räknat på att få honom med sig i stället, och han anmärkte sedan till henne skämtsamt:
— Nu kommer man att bry mig för att jag enleverat fröken Liwin!
— Ingen vidare famös erövring!
— Säg inte det, sade han. Ni är en dam med stor prestige.
På detta svarade hon icke. I de orden hade, föreföll det henne, dolts ett avståndstagande. För damen med prestige bugar man aktningsfullt, man följer henne ridderligt till porten, man talar om henne med respekt — och tänker väl också så på henne. Denna barriär av respekt, som hon varit stolt över att ha byggt omkring sig, den kände hon i detta nu som en fientlig mur.
Skulle den hindra honom att ana människan, som satt så fattig där innanför, en tiggerska?
När de voro framme vid hennes port och medan hon fumlade för att få upp nyckeln ur sin väska, sade han.
— Jag ringer endera dagen, inte sant?