Han tillade:
— Ni ser yngre och bättre ut än för ett par år sedan.
Och då han märkte att hon rodnade som en helt ung flicka, ännu ovan vid komplimanger, rörde det honom.
— Berätta för mig, bad han: vad har hänt er? Är det en ny vår? En förälskelse?
Elma skakade på huvudet.
— Är det så ni inleder vänskapen, med att neka mig ert förtroende? vidhöll han och sökte hennes ögon.
— Nåväl, gav hon tillbaka i så lätt ton som var henne möjligt: Varför inte?
— Nej, varför inte? upprepade han: Ni är ännu mycket, mycket ung.
Under aftonens lopp bjöds på musik. Den lovande unge violinisten Garibaldi, operasångaren Wattman läto höra sig. Elma Liwin satt kvar i soffan, därifrån Bourgsten snart hämtades ifrån henne. Hon var nöjd att ensam få försjunka i musiken: den löste hennes fantasi. Från Bourgstens ord, eller ett tonfall, en åtbörd, en glimt av leende i hans ansikte, sökte hon följa trådarna in till det väsen, av vilket dessa yttre tecken voro reflexer. Hon slöt ögonen och lyssnade, än lyckligt, än i undergivet vemod inför vissheten om att ändå äga så litet av honom — inte ens den vänskap, han varit så snabb att erbjuda.
Bjöds inte den vänskapen alltför snart, och kanske lika snart varhelst han färdades?