— Nej, nej, käraste, svarade han, naturligtvis inte.
3.
Hon tog honom med överraskning. Detta var sannerligen det sista han tänkt sig.
Medan de trevade uppför hennes två trappor, där hon försummat tända ljuset, for det igenom honom: — Är hon karlgalen, hysterisk? Vad drar jag över mig? Men då han fick se hennes ansikte igen, såg han att det var lugnt, utan kramp eller tårar, endast upplyst av det där flickaktiga skimret av blyghet eller förväntan, som han redan kände och som så mycket behagat honom.
Han böjde sig över henne och kysste hennes panna. Jag vill inte bli rörd, tänkte han, men han kunde inte värja sig för det.
Och då han kom in i hennes rum, där hon blott tände en liten bordslampa med dunkelt violett skärm och han mötte hennes ögon igen, som vädjade till honom, mötte denna för honom gåtfulla upprördhet, som förstummade henne själv, drog han henne intill sig och kysste hennes läppar. Kyssarna värmde honom, den djupa tystnaden omkring dem eggade honom, och denna obegripliga, brännande förväntan, som utan ord slog in i honom från henne.
Men när han sedan höll henne i sina armar, kysk och stel, livlös i en patetisk väntan att bli ryckt ur sin livlöshet och med det tillbakakastade ansiktet präglat av förtvivlat avvaktande, som fordrade hon att han tvang sig in i hennes underjordiska värld och lyfte henne upp i ljuset ur den, förstod han att hans kyssar eller de ömma ord han tillgrep, ohjälpligt skulle förbli utan makt. Ty han älskade henne ju icke. Endast ett förfärligt medlidande höll honom kvar — detta medlidande, han betraktade som sitt livs kors, emedan det ibland låtit sig förvandlas till ömhet och rivit honom med sig längre än han ville.
Vad han starkast begrep, det var, att den illusion hon kunde ha eller få av deras möte, den måste han hjälpa henne hålla kvar.
Tills vidare, i varje fall.
Han tvang sig själv att viska: