— Älskade.
På det gav hon intet svar. Hennes armar höllo honom icke kvar. Hon hade vänt bort ansiktet, så att han inte längre såg dess uttryck.
Medlidandet sargade honom. Han gick fram och åter några steg på mattan, som dämpade stegens ljud. Elma var fullkomligt tyst, huset tyst, gatan tyst. Han lyssnade efter om ingenting alls skulle höras in i denna småningom hemska tystnad: ett bilhorns tjut på avstånd kom till honom som en befriande signal från en tillvaro utanför rummet, som han nu blott längtade ifrån. Han närmade sig henne igen, kysste hennes iskalla händer.
— Du är trött, sade han. Du måste få vara i fred nu. Det har också blivit sent.
Hon svarade inte. Han fortfor:
— Jag har också lämnat bilen olåst.
Han öppnade ett fönster, tittade ner på gatan och såg att bilen stod kvar utanför porten. Förstulet listade han sig till en blick på klockan: det hade inte ens förflutit en timme, sedan de lämnat restaurangen. Men han kunde inte finna något att säga, för att det skulle låta som om han ingalunda önskade sig härifrån.
— Du bor ensam? frågade han till sist.
— Ja.
— Ingen kan ha hört oss?