— Nej.
Hon tillade:
— Oroa dig inte!
— Bevares, käraste, det är ju endast för din skull.
— Vill du röka? frågade hon.
Hon reste sig, lämnade rummet, kom tillbaka med cigarrer och cigarretter, började strax röka själv. Nu föreföll hon honom mycket fattad, och han fann sig själv en smula löjlig, som nyss gripits av denna fasa i tystheten. Elma hade tagit plats i en av de två stora skinnstolarna intill ett litet rökbord, ett egendomligt möblemang i en dams sovrum, reflekterade han. Som om hon förstått det, sade hon:
— Ja, det borde hellre stå i vardagsrummet, men allt i detta hem passar lika illa ihop.
— Du bor ju förtjusande, svarade han.
Det skrattade hon kyligt åt.
Nu visste han att hon ville hålla samtalet borta från all intimitet, som om ingenting hänt. Nu började han förstå: den illusion han trott sig ge, hade han redan misslyckats med; de kärleksord han tillgripit hade icke varit de rätta. Hon höll honom redan åter ifrån sig som man håller bort något främmande.