Men något hade dock hänt dem emellan. Det bar honom skarpt emot att lämna henne efter blott en stunds konversation om hennes bostad och möbler. Jag är inte van att behandla kvinnor aktningslöst, tänkte han.
Så tog han plats på sidostödet till hennes stol, lutade sig mot ryggstödet bakom henne, rörde vid hennes hals och hår, tvang henne att slutligen vända ansiktet upp emot honom.
— Elma, kära vän, sade han. Ingen av oss är ju någon dåraktig ungdom. Tro mig, jag inbillar mig ingenting om mig själv, men jag har en enda förtjänst: jag är någorlunda uppriktig. Jag är rädd att jag nu lämnar dig missnöjd med mig eller ångerköpt. Låt det vara, Elma! Jag är en man som tusen andra, du är säkert för skarpsinnig att ha kunnat tro annat. Du har varit mycket god mot mig och jag tackar dig oändligt. Låt mig få behålla hoppet att du håller litet av mig. Gör du?
Hon gjorde sig loss ur hans grepp:
— Om det kan glädja dig: ja.
— Det gör det, sade han.
Strax därpå var han borta, efter en kyss till farväl. Elma öppnade fönstret, liksom han gjort kort förut, såg honom hoppa upp i bilen, kasta den stora fällen åt sidan bredvid sig, där hon nyss suttit, och glida bort utan en blick tillbaka. Det föll honom väl icke in, att hon skulle stå och se efter honom.
Hon hörde ej hur djupt han andades in, njutande den första doften av vinter. I stället för att åka direkt hem, tog han en tur genom den slumrande staden; utåt landet ökade han farten. De ojämna och tunna små snödrivorna, vilka blåst ihop här och där intill ojämnheter i marken, tvungo honom att ge akt: avkopplingen från det nyss förflutna var ljuvlig. Han glömde Elma. Denna vila var bättre än sömn.
Elma stängde fönstret, när hon märkte att den råa nattluften genomisat henne. Hon såg sig omkring i den kända omgivningen. Intill ringaste detalj mindes hon allt som strax förut passerat där. — Jag skulle kunna skriva ner det, tänkte hon, och ingen skildring skulle finnas mer grotesk i sin realism. »Älskade!» hade han sagt. Fraser!
— Han säger att han är uppriktig, men han var inte uppriktig. Jag visste det hela tiden, jag visste det och ville vara blind! Han skulle aldrig följt mig hit, om jag inte bett honom. Det var jag som bad, och han begagnade ett tillfälle, som erbjöd sig. Han låtsade, för att ge mig illusion av tillgivenhet. Ännu därborta, när vi höjde våra glas emot varandra och hans ögon smekte mig, trodde jag på tillgivenheten. För honom ville jag berätta hela mitt liv, för en enda gångs skull röja den fullständiga sanningen. Men kommer han ens tillbaka? Detta är alltså männen.