Och likväl var hennes existens en misslyckad existens, begynt i misstro och olust, fortsatt under den avskyvärda förödmjukelsens tecken, ankrad i hårdhetens och hätskhetens våld.
De där borta, de hade rört vid detta faktum!
— Jag tål det inte, mumlade hon innanför sina slutna läppar, och hon kände att djävlarna voro över henne igen, de sleto och bände och drevo vågorna vilda inom henne.
Dock, en liten händelse, som just i detsamma kom infladdrande, distraherande, skingrade dem för denna gång. Den alldagligaste händelse: en liten flicka, elva eller omkring tolv år, av den vanliga typen: sjömansmössa (med inskription Dristigheten), kavaj med blanka knappar, av vilka en eller ett par alltid fattas (samtliga kvarvarande denna dag uppknäppta), veckad, mycket mycket dåligt veckad marinblå cheviotkjol. Plötsligt tvärstannar ungen, böjer sig ner och hittar något i det fuktiga gruset. Elma hann icke väja, hon måste stanna ett ögonblick, också hon, och såg flickan vända upp ett runt och rosigt ansikte med blå ögon, ett julgransäpple med förgätmigejer, förgätmigejerna uppspärrade, tindrande av häpnad och beundran:
Flickan höll i handen — en ganska röd och ej oklanderligt ren, kraftig liten hand — ett enkelt guldfiligrankors med en krans av små små pärlor i mitten, nyss nedtrampat i sörjan och alltfort bärande spår därav.
— Titta, ropade barnet, så gräsligt sött!
— Ja, svarade Elma. Men du tänker väl på att försöka få tag i ägaren.
— Hur gör man då?
— Man annonserar i tidningen. För du förstår, tillade hon strängare, det är inte ditt, bara därför att du hittat det.
— Å, det förstår jag väl! Tänk, om jag bara strax kunde veta var ägaren fanns!