I de uppspärrade blå ögonen gick karusellen runt: »ägaren» var där, en underbart skön och guldlockig, prinsessliknande liten flicka. Den prinsessliknandes oerhörda glädje att få igen sin skatt var där. Vänskap och strax bästa vänskap för alltid, voro där. Lekar i Humlegården varje dag tillsammans. Längtan var där, stigande iver, och slutligen den största lust att fortast möjligt komma från den okända damen och bara rusa hem. Trapporna upp! Mamma, bröderna ... Allmän beundran av det vackraste guldkors i världen!
— Det är, som jag säger, bara att annonsera i en tidning, fortfor Elma utan att ha sett något alls av karusellen.
— Ja tack. Adjö.
Flickan neg och ilade bort med sitt fynd. Hur lätt på foten är icke en dylik elva, tolv års barnunge, om också foten bär grov känga med grusig tåsnyta! Elma såg efter flickan, och det for genom hennes huvud: Ungefär i den åldern kunde min varit! Djävlarna voro borta, och tanken fick sålunda passera utan att motas av dem. Åter kom en vindpust med den där smulan lukt av mylla och lövknopp, fin som doft av tidig champinjon, och Elma andades in den, litet lättare än nyss, utan någon elak minnessprittning mer. Nu kände hon bara att hon var trött och rätt varm; vinterrocken var tung, det skulle bli skönt att snart vara hemma.
Elma Liwin delade hem med en annan självförsörjande, en sjukgymnast.
När hon på sin tid kommit upp från barnsängen och ut i livet igen, befriad från farhågor för närmaste framtiden, hade hon, trots allt, erfarit en stark stolthet över att ha lyckats sköta den ömtåliga affären så väl, komplett utan hjälp, utan rådgivare, utan en enda varelses sympatier. Hennes självkänsla vaknade. En sorts tacksamhet gentemot storstaden, som så barmhärtigt dolt och skyddat henne, ingav beslutet att stanna där för framtiden. Hon trädde i förbindelse med handslöjdskretsar och mottogs som en ackvisition, då hennes skicklighet i all slags sömnad var känd och hennes namn, domprostens namn, var väl ansett. Hon gick fram med försiktighet, lyhörd för missljud, för varje ifrågasättande av berättigandet i att hon tog den plats, eller de platser, som bjödos henne. Men ingen tänkte på att förmena henne en genom gott arbete förvärvad ställning, och hon slog rot.
Som åren sedan gingo, och då intet inträffade, vilket på allvar kunnat alarmera henne — i synnerhet som »Gavelströmmen» efter ett par år visade sig ha den oväntade takten att dö — började Elma Liwin visa större säkerhet utåt. Hennes apparition var vederhäftig; det hade klätt henne väl att fylla de trettio. Inom sitt fack gjorde hon allt fler bemärkta insatser. Hon umgicks nästan uteslutande med kvinnor, och bland dem åtskilliga kvinnor av betydelse. Genom dessa fick hon småningom sin lilla roll att spela i vissa allmänna intressens tjänst; hon kom att sitta med i en och annan styrelse eller kommitté. Domprostens hade varit ytterligt konservativa och hela Elmas släktkrets uppehöll traditionen: men hon gjorde sig nöjet affischera frisinthet. Hon visste sannerligen vad en kvinna dög till, om hon sattes på yttersta prov. På själva sträckbänken hade hon kunnat tiga! Så hade hon väl lov skörda sin lön genom öppet visad feminism, vilken ställde henne oavhängig — och även något förargelseväckande — gentemot syster och bröder, samt gav henne rang utåt av framstegsbefrämjerska.
Djävlarna behöll hon för sig själv.
I en följd av år hade hon bott ensam, men det hade börjat tynga henne. Av en händelse kom hon samman med sjukgymnasten, Rick Brunjohann. I en kvinnlig sammanslutning för umgängesliv och förströelse hade i samband med någon fest uppförts en teaterpjäs, en parodi på romantisk opera. Huvudrollen hölls av Rick Brunjohann, som i lockig svart peruk tagit sig utomordentligt väl ut. Sitt parti skötte hon med frejdigt humör, älskade, led, avled och stod upp igen med samma obesvärade fart. Även efter demaskeringen såg Elma att hon var en vacker flicka och hon tilltalades av hennes glättiga sätt. — En sådan människa skulle jag ha i min närhet, tänkte hon.
Tvärsöver golvet kom i samma minut fröken Brunjohann emot henne.