— Jag hör, fröken Liwin, att ni söker någon att dela bostad med. Jag är ledig och ute i samma ärende. Ska vi tala om saken?
Elma var genast villig.
— Naturligtvis, sade Rick, var och en sköter sig själv, men vi äter tillsammans.
Pakten dem emellan baserades på ömsesidiga hänsyn samt hushållets handhavande av tredje person, Elmas redan väl beprövade hembiträde, Hulda, vilken det ålåg att hålla vivrekostnaderna inom en gång fastslagna gränser, samt servera klanderfri mat.
Man flyttade in i en ny våning i oktober, Elma med större förväntningar än hon skulle velat vidgå. Hon var uppfylld av något liknande beundran för den andra, som var yngre än hon, och som hon i sin inbillning tänkte sig få komma att beskydda och taga hand om, för att i sin tur få åtnjuta varmare tillgivenhet än hon varit van vid bland hyggliga kolleger eller umgängesväninnor.
De två damerna hade var sitt sovrum med dusch, skilda genom ett vardagsrum. Ricks insats till boet hade varit en allmogemöbel, förvisad till den helt lilla salen åt gårdssidan. I sitt sovrum tog hon emot en del patienter och av ett sovrums ordinarie utstyrsel hade hon blott bibehållit bädden, en spartansk fältherretältsäng, dold bakom en skärm. Elma återigen hade möblerat förmaket-vardagsrummet i 1830-talsstil, sådan den gillades av rådande smakriktning: få möbler, svensk vara, gravyrer eller stick i smala mahognyramar på väggarna, tulpaner (ej för många) i enslig kristallvas på polerad bordskiva.
Men hennes sovrum såg ut som ett elegant och komfortabelt herrum: breda låga säten, rökbord, en divan, som om kvällen apterades till bädd, på väggen ett vinterlandskap i olja; en gedigen bokhylla med facklitteratur och de romaner den bildade publiken läste — medan Rick staplade upp massor av halvlästa kvasilitterära översättningspublikationer under sin fältherrebädd. Dessutom, hos Elma, en utsökt venetiansk spegel, en ståtlig sekretär i bästa empire. Blandningen talade i sin helhet om odlad smak och om stort förakt för kvinnliga agremanger, alla dessa tyllklädda toalettbord med sidenband, överdådiga sängar med raffinerade överkast, speglar i alla hörn, puderdosor och nipper.
Men sammanflyttningen med Rick hade snart visat sig icke hålla vad den lovat.
Rick yppade från första dag, att hon menat allvar med sitt »var och en sköter sig själv». Hon var rörlig, hade många järn i elden och en stor bekantskapskrets, i vilken hon fann onödigt introducera Elma. Hon visade Elma den vanliga och självfallna kamratligheten, var tjänstaktig och gärna meddelsam om sitt eget, men frågade ej efter den andras. I hennes ögon var Elma en överlägsen person, äldre än hon, tämligen respektingivande, i alla händelser mer respektingivande än roande. Hon anade aldrig att Elmas fantasi kunnat sysselsätta sig med henne.
Lika litet anade hon att bitterhet småningom började sippra in hos Elma, när det för denna blev klart att någon förtroligare vänskap icke skulle komma att uppstå, något verkligt sällskap ej var att påräkna.