Elma somnade sent, Rick steg upp tidigt och hade sina palaver med Hulda, utan att akta på dennas hyssningar, eller glömmande dem i nästa minut. Rick var en trägen brukare av telefonen som umgängesmedel. Tyst satt Elma, under stigande irritation, och åhörde eller icke åhörde, men var dock medveten om samtalen i tamburen, interfolierade av Ricks skratt, en kaskad som en vattenstråle, sprutad rätt upp och så strax stoppad igen. Och då Elma slutligen fann ut, att Rick i grund och botten hade intresse till övers endast för männen, bröt hon inom sig totalt med henne, avpolletterade henne — under det Rick fortfor att ingenting begripa, lika sorglöst godlynt som hon varit från första dagen.
När Elma nu efter Samaritsammanträdet och scenen hon där framkallat, äntligen var hemma igen, hade Rick, i gymnastikbyxor och sweater, något att meddela:
— En fru Pasch har ringt.
— Vad ville hon? frågade Elma kärvt.
— Det yppade hon inte. Hon skulle skriva en rad, sa hon.
— Gott.
— Är det något trassel? frågade Rick.
— Ingenting alls.
Fru Pasch — alltså förklaringar i en eller annan form. Låt dem komma!
Det ringde på tamburklockan, och i tamburen stod ett bud från en stor blomsteraffär. Ur en väldig kartong och därefter ur mångdubbla frasande silkespapper framkom, tack vare den tjänstaktiga Rick, en enorm bukett liljekonvaljer. Ini buketten var stucket ett kuvert, innehållande ett kort, fru Paschs visitkort: