Kära fröken Liwin, var inte ledsen på er tillgivna och beundrande
Alexandra Pasch.
Sjukgymnasten avtackade budbäraren med en liten slant och bar in jättebuketten, till vilken verkligen fanns en lämplig skål. Hon sökte en stund efter lämplig plats, lämpliga belysnings- och effektmöjligheter. Men Elma hade tänt en cigarrett, sjunkit ned i en av sina bekväma stolar och rökte tyst, med huvudet tillbakalutat och halvslutna ögon, utan att fråga efter bukettens öden.
Hur livet ställde sig beundransvärt lätt för de benådade, tänkte hon. Vem motstår ett purt och naket »var inte ledsen på mig!» — i synnerhet när det viskas med en Alexandra Paschs världsdamspiktur, inte ödslad på vem som helst, med centimeterhöga staplar, vittnande om att den skrivande har gott om tid att förlora. Intet »jag erkänner», intet »det gör mig ont», eller än mindre, »jag begriper äntligen att jag högg kniven i er.» Och så ett »beundrande» på slutet, det obligata smickrande ordet, som fäller alla invändningar och, hur sig än världen vänder, alltid gör den artiga till triumfator.
Sedan kan brevskrivarinnan med all rätt glömma det hela.
Men minns, att de finnas, som aldrig förmå glömma något, som alltid sitta lika sårbara! Dramat växer inom dem, mindrevärdeskänslans drama, som ingen anar, som långsamt skrider fram från scen till scen, djupt i det fördolda, och för vilket ridån aldrig tycks falla, hur man än flämtar efter upplösningen.
Hur vedervärdigt, tänkte hon, att vara kvinna, instrument för låga förströelser. Kunde man blott utplåna alla spår därav. Kunde man blott låta bli att minnas det man vet därom, det man själv haft del i! Och ändå, ändå har jag i dag låtit mig grymt såras av blotta påminnelsen om att jag inte lever med en man. Det är ju motsägelse, det är ju nonsens. Vad är det då som sårats? Var ärlig, Elma, du kan det! Är det deras möjliga föreställning, denna Paschs och andras, att du icke skulle äga förmåga att vinna och binda en man? Är det till sist fruktan att deras föreställning skulle vara riktig?
— Kom då, Elma, och se på de förtjusande blommorna, manade Rick i dörren.
— Tack, Rick, ja, de är vackra. Där är nog för tjugu kronor. Gav du budet något?
— Femti öre.