5.
Under denna tid var det Elma började tänka mer och mer på sitt barn.
Föreställningen om detta barn flöt besynnerligt samman med minnet av flickan i Hamburg. Flickans yttre drag hade förflyktigats ur Elmas medvetande. Hon såg endast för sig det stygga uttryck den okända haft, när de tre frackklädda männen kivats om en blomma eller en näsknäpp av hennes hand. Med sina egna drag som ung — särskilt efter en målning hon ägde — och med den fördärvade kvinnans uttryck såg Elma i inbillningen sin dotter.
Åldern stämde ju icke, först detta år skulle barnet bli femton. Men tanken att den övergivna kunde komma att gå samma väg som denna andra växte sakta upp till en tärande fruktan. Och på henne, modern, föll då ansvaret.
Så stark hade Elmas viljestyrka varit att hon i åratal lyckats hålla vissheten om detta ansvar ifrån sig. Viljestyrkan hade varit hennes stolthet. Någon gång kunde ju saknaden föresväva henne att så ha ställt för sig, att hon icke ens på det mest skyddade avstånd fått följa barnets utveckling och öden; men troheten mot den lag hon gjort sig, var starkare. Därtill kom småningom alltmer i förgrunden tanken på den ställning hon förvärvat, det anseende utåt hon vunnit: de måste bevaras okränkta. Hänsyn till det parti, för vilket hon gått in, och som kunde komma att lida ifall skandal träffade en av dess anslutna, och slutligen hänsyn till hela kvinnokåren, vars ära Elma gjort till sin, förbjödo varje sentimental svaghet, sedan tärningen en gång kastats.
Hade hon, Elma Liwin, visserligen en gång fallit djupt, såg hon dock sin skyldighet att därefter hålla fasaden ren, för andras skull, för exemplets skull.
Vid ett tillfälle hade man framför Elma omtalat en dam, ogift och av samhällsvillkor ungefär liknande hennes egna, vilken erkänt och själv uppfostrat sin dotter. Men dottern hade varit barn till en berömd person, och något av berömmelsen återföll väl på den han — ehuru själv bunden på annat håll — en gång älskat. Med denna kvinna kunde icke Elma jämföra sig. Vilken berömmelse kunde väl utgå från en liten obekant violinist, en Gavelström, anförande ett fyra mans kapell vid en surbrunn?
Dock, barnet var där.
Det stöttes bort, och trängde sig åter fram. Alltsedan Hamburgvisionen med dess brutala chock i Elmas medvetande, gav det henne ingen ro mer, som om barnet legat på lur, inväntande den stund, då krafterna att stöta bort skulle vara förbrukade. Sakta smög det sig tillbaka in i modershjärtat, som en gång drivit det ifrån sig. Okänt och avlägset — hur avlägset kunde Elma ju icke ens veta — begärde det sin plats igen.
För varje ung flicka Elma under sina promenader mötte, och om vilken hon kunde gissa på en ålder av femton, mumlades inom henne samma: Kanske? Och det var inte bara barnet som tycktes henne söka sig hem: i sin egen sorg och övergivenhet längtade hon efter den oskyldiga, den enda varelse i världen, tänkte hon, vilken ännu aldrig, åtminstone aldrig genom eget förvållande, bringat henne desillusion, vrede eller grämelse.