Efterforskningar vågade hon likväl icke göra. Hon var rädd för risken. Vad visste man? Där kunde möta budskapet om död, krossande varje hopp om framtiden; där kunde också vara vanskapthet, dåliga böjelser, fräckhet. Hon var beredd på det, och kunde ändå inte finna sig i det. Och slutligen var det barnets omgivning, den frånstötande lilla gumman i schaletten, eller andra, som kanske gjorde affär av saken, försökte utpressning, berövade henne varje lugn stund.
Elmas väninnor sade:
— Nu har Liwin en av sina värsta misantropiska perioder igen.
Andra bagatelliserade:
— Nevrasteni om våren. Elma, tag in Blauds järnpiller!
I april kom den dagen, då barnet hade fötts. För första gång på femton år fällde Elma för dess skull tårar, några få förstulna tårar, medan hon på sin arbetsplats, inne i sitt lilla enskilda rum, sakkunnigt granskade en del erbjudna spets- och broderiprover. Det var en grå dag, och hon hade också varit särskilt trött sedan morgonen.
Under den tid, hon innehaft sin nya post som en av ledarna inom den växande och välkända firma, till vilken hon under samma femton år varit knuten, hade ett avsevärt ytterligare uppsving där ägt rum. Elma hade avskaffat en viss gammalmodig slentrian och genom nya arbetsmetoder utvidgat firmans verksamhetsrayon även utom landet. Hon hade lov att helt tillmäta sig förtjänsten därav.
Men det gav henne ingen glädje. Denna dag var en tom dag, grå, livlös. Och den var barnets födelsedag.
Elma hade nästan upphört att tänka på Bourgsten mer, då han äntligen dök upp igen. Han kom till Stockholm och gjorde sig, helt enkelt för honom själv, påmind genom att ringa upp. Telefonringningen fann henne med spets- och broderiproverna framför sig. Hans röst var glad och öppen; hon förstod, att för honom var det som om han lämnat henne dagen förut: endast för henne hade de förflutna månaderna varit gjorda av dagar odrägligt långsamt framkrypande, tills tålamodet vägrat räkna in dem mer.
Hon borde genast sagt: