— Jag vill inte träffa dig mer.
Men hon sade:
— Vill du vara min gäst på en liten tidig middag. Jag tänker du är oftast upptagen på kvällen, och det betyder ingenting, tvärtom. Jag är själv överhopad av göromål och behöver mina aftnar. Men middag skall man ju alltid ha.
Med Hulda planerade hon en delikat måltid. Hon tog hem gott vin och blommor i överflöd till bordet. Hon ville inte se ut som en bortkommen ensling, som inte kan se folk hos sig, eller som hos flöristen överväger hur pass få rosor man törs köpa för att knippan i kristallvasen ändå inte skall taga sig alltför fattig ut.
Bourgsten infann sig på klockslag, trädde in och kysste med artighet på hand. Vid dager tycktes honom rummen icke alls mer likna dem han mindes, närmast med obehag, såsom en sorts allt ljud uteslutande, halvmörka grottor. God smak, dömde han nu, om också utan mera påfallande personlig prägel eller artistisk fantasi. Vinterlandskapet på väggen tycktes honom sålunda vara dålig konst — kanske en lotterivinst; men dylika bör man hellre byta ut. Gravyrerna, få och placerade på alltför långt avstånd från varandra, voro mediokra.
De två buffelhudsstolarna han lagt märke till såsom ovanliga möbler i en dams sovrum, hade nu kommit ut i vardagsrummet och bildade jämte rökbordet ett litet angenämt hörn framför en vackert åldrig bonad. Den lilla lampan med violett skärm var också där.
Det blev honom en behaglig överraskning att finna Elma fullkomligt samlad, värdinnemässigt älskvärd. De talade bankpolitik, utrikesaffärer, litteratur. I det senare var Bourgsten föga bevandrad; hon log åt hans okunnighet. Men han såg att hon fallit av och åldrats inte så litet.
Efter middagen förde hon honom till det angenäma bekväma hörnet, slog upp kaffe, försåg honom och sig själv med rökverk. Allt som behövdes till en lugn siesta efter en felfri middag. Hon sjönk ned i den ena av de stora stolarna med en lätt suck och gled bort i en stunds tystnad.
Hon hade inte mycket sett på honom, inte ens förstulet, anmärkte han för sig själv, inte som man ser då man observerar. Dock var hon medveten, utan att han anade det, om varje hans rörelse. Hon behövde inte sina ögon för att vara viss om, att han å sin sida betraktat henne med nyfikenhet och avvaktande, och småningom med en stigande, litet förbryllad aktning. Hans tonfall röjde honom: han hade icke väntat sig hennes fattning och artiga jämvikt! ... Girigt drack hon in medvetandet om hans återuppvaknande intresse och om den undran, som först fört honom till henne.
Inte heller behövde hon sina ögon för att veta hur han förde cigarren eller med pekfingret slog av askan, hur han emellanåt smålog, ett leende som klädde honom och som han visste bruka.