Ja, hon förvånade honom. Han frågade sig vad som vunnit honom åt henne från början. Skönhet var det ej, eller pikanteri, eller utmaning. Något var det ändå, och något av det fanns kvar, det märkte han. Han tänkte: — Hon har rätt, då hon säger sig icke vara, eller ha varit, lik de vanliga kvinnorna. Och detta, att hon vid deras senaste sammanträffande tagit ett initiativ, så oväntat närmat sig, tvungit sig på honom, det misshagade honom icke längre — lika litet som det längre väckte någon medömkan hos honom. För sitt förfärliga medlidande hade han lyckligtvis inte vidare bruk.
Det for igenom honom: skulle han erbjuda henne giftermål? Han drogs med svårigheter att ordna sitt hem i Göteborg, och det var också hans mors önskan att han gifte om sig. Elma skulle bli en utmärkt värdinna och, i motsats till den första hustrun, bli honom trofast, det kunde han inte tvivla på. Skulle han alls gifta sig, måste det bli med en mogen och klok människa. Molly Faber kom inte på fråga. Hans hustru måste bli en heder för hus och släkt. Med fröken Liwin kunde man gifta sig.
Elma sade:
— Och nu, Eric, då du förmodligen snart går härifrån, vill jag säga dig en sak. Det är anledningen varför jag bett dig komma.
— Gott.
— Jag vill inte träffa dig mer, sade hon, inte så långt det kan undvikas.
— Vad menar du? ropade Bourgsten. Nu, om någonsin, då vi tyckas ha nått fram till den trygga vänskap vi väl båda önskat oss?
— Den vilar på ett missförstånd, svarade hon kyligt. Jag har inte bruk för förtroliga vänner. Du råkade en gång komma mig litet för nära: det är skälet varför jag nu behöver avlägsna dig.
— Kära, bad han och grep hennes händer, säkert kan du inte vara en lycklig människa, som talar så. Låt mig hjälpa dig. Jag tror mig förstå dig mer än du vet.
— Du förstår ingenting, sade hon och gjorde lös händerna.