Den blick hon riktade på honom, fast och avog, hade han inte mött förut.
Han sade:
— Du höll ändå av mig!
— Kanske, några dagar. Det var i så fall ett felgrepp, ett misstag, och jag tycker inte om att konfronteras med mina misstag.
Det återstod honom endast att resa sig och taga farväl. Elma följde honom icke ut i tamburen, men när dörren slagit igen efter honom, gick hon liksom förra gången till fönstret och såg, dold bakom gardinen, hur hans bil svängde om gathörnet ett par huslängder bort, medan han halvt vände sig om och gav en blick tillbaka, innan han försvann i den emaljklara våraftonen.
Elma lät fönstret stå öppet. Röken skulle ut, och med den ut den korta stunden, vars ringaste moment hon så girigt inregistrerat, den ömkliga segerstunden, triumfen — och med den också det sista av honom, som hon älskat, efter vilken hon sträckt sig i stumt hopp, och som hon slutligt unnat sig att få triumfera över.
För den smälek han skänkt henne, hade hon givit smälek igen, det kunde hon inte tvivla på: en fort glömd liten smälek, det var troligt, en smälek han inom kort skulle le sitt lilla klädsamma, vinnande småleende åt. Sak samma! Det var gjort. Och han var för alltid utesluten ur hennes tillvaro.
Men på kvällen grät hon länge. Aldrig förr hade hon så givit efter för forsande tårar. Det lindrade, det behövdes, men ändå var smärtan kvar. Hämnden var ingen balsam. Hon kastade sig fram och tillbaka, steg slutligen upp igen, gick genom rummen, ut i rummet som stod tomt efter Rick. Till och med Rick kunde hon sakna.
Hon tänkte: — Jag är ensam, förskjuten, att gråta och vaka i hela denna stad! Fönster vid fönster på husfasaderna, så långt hon såg, tycktes de henne alla värna blott ro och vila. Men genom hennes fönster borde lågor slagit ut. Hon kände icke, kunde icke räkna, ville icke veta av alla, som i likhet med henne genomlevde också denna natt med ögonen vidöppna.
Klockan två stod Hulda i dörren, hon hade hört fröken gå i våningen och blivit orolig, fröken var värre än eljest denna natt, föreföll det henne, och hon hade slutligen tassat fram i nattröjan och en kjol.