Härpå följde adress samt, likt ett postskriptum, eller uttryck för en tanke som i sista minuten fallit denna fru Murius in, försäkran att barnet hos henne skulle få kärleksfull vård. — Genom mig, stod där, så länge jag lever, skall barnets mor alltid kunna återfinna det.
Elma lutade sig över detta papper med dess lukt av den olustiga bostaden, av byrån där det legat så många år. En ohygglig snyftning skakade henne; gråt var det ej. För detta hade hon icke tårar mer.
— Mitt barn, viskade hon i den tysta natten, som så ofta fört till henne onda syner, hat, fruktan, som väckt upp spöken ur det förflutna och tvungit henne till utmattande strid mot det obefintliga, som fyllt henne med fasa för en ensamhet hon var dömd sjunka allt djupare ner i.
Äntligen bar den barmhärtigt till henne levande verklighet, eller åtminstone hopp om sådan.
7.
Elma sträckte ut tentakler, ehuru ännu försiktigt. Detta namn, Murius, var henne ju icke främmande. Förebärande att hon handlade i annan persons namn, lät hon genom den jurist, som hon vid olika tillfällen brukat konsultera för sina affärer, efterhöra vilken familj med det namnet, som kunde tänkas vara den rätta. Efterforskningarna ledde snart till mål och upplysningarna blevo goda. Konsertmästarens voro välaktade, de levde i små villkor, hade tre söner samt hade i hemmet upptagit en fosterdotter.
Men Elma ville veta mer. Hon drog sig ännu för personlig kontakt med dessa främmande. Välaktade sade henne för litet. De kunde likväl vara ogrannlaga och draga slutsatser, som icke fingo dragas, om nu fosterbarnet efterhördes. En musikerfamilj? Elma tycktes detta icke förtroendeingivande nog, och särskilt var tanken på frun i huset henne emot, denna dam som fört bort hennes barn i vagn, liksom ett fynd. Det måste vara en impulsiv person, kanske lika mycket nyckfull. Vad låg bakom allt som skett?
Turen gynnade Elma. Vid ett tillfälle råkade hon samman med en regissör vid Operan och begagnade tillfället att fråga honom vad han visste om konsertmästare Murius och dennes närmaste.
— Vänner till mig har talat om honom, sade hon.
— Det förvånar mig inte, svarade regissören. Gubben Murius är en hedersman och ett original.