Detaljer meddelades. Gubbens utseende sades vara av den mest antikverade modell, med halvlångt hår över kragen på en evig bonjour, med kutig rygg, frånvarande blick innanför en pincené med snodd bakom örat. — Nuförtiden, sade regissören, då musiker ser ut som ingenjörer, tandläkare eller löjtnanter.
Gubben hade varit vid Operan mer än halva sitt liv, och var gång ett nytt större verk övades in, slog det inte fel: Murius gick upp till chefen, alltid till chefen personligen, och lade högtidligt in om avsked, försäkrande att han omöjligt skulle kunna sköta sitt parti ordentligt. Cheferna, den ena efter den andra, hade klappat honom på axeln och bett honom vara lugn, och Murius hade då stått där, mycket handfallen, i högsta grad vördsam, vridande sina små händer om varandra som om han torkat dem, och inom sig fortfarande rov för sin ruelse. Ty ehuru chefen alltid, vem han än varit, stod för konsertmästaren som toppen av allt fint och förnämt, inbegreppet av storhet och den viktigaste person i Sverge, ansåg gubben ändå innerst att dessa chefer icke det minsta begrepo sig på vad musik verkligen är och alltså omöjligt kunde avgöra vad han själv dög till. Där stod han, sliten invärtes, tills höga vederbörande sade ifrån: — Seså, min bästa herr Murius, saken är klar. Och gubben återtog då sin plats i orkestern, där han var en bärande kraft.
Mer fick Elma dock inte veta där, och gubben själv var vad hon brytt sig minst om. Hon kunde icke hålla tillbaka en för henne pinsam bild av bohemmiljö, där natt gjordes till dag och dag till natt, där barnen lämnades vind för våg, där skulder icke betalas och där frun anlägger ett exotiskt yttre, italienskt eller spanskt, med drapering i brokiga, skrynkliga schalar.
Hon begav sig till gatan, där de bodde, gick förbi huset, ett ordinärt Östermalmshus av den äldre och enkla typen. Gatan hörde icke heller till de mera fashionabla. Hon trädde in genom den olåsta gatudörren, gick långsamt uppför trapporna, sökande en dörrplåt med namnet hon ville se. Det hördes musik inifrån våningen och sedan ungdomligt skratt, men ingen visade sig och hon gick ner igen. Allt hade varit banalt och så litet belysande som möjligt.
Hemma förfrågade sig Hulda:
— Nå, fosterdottern då?
— Ännu hör jag mig för, svarade fröken Liwin.
Hon kunde inte bestämma sig; så nära målet som hon nu var, skrämde det henne med ens att bestämma sig. Hon måste finna en form för närmandet, så att inga elaka förmodanden väcktes, ingenting föreföll sökt eller framkallade konflikter. Pengar var hon beredd att utbetala, men hon ville ej utsätta sig för ocker. Och djupast fruktade hon ännu att barnet själv för henne kunde bli en besvikelse — den sista, och som hon icke trodde sig om att överleva.
Ännu var det henne nog veta, att barnet fanns, det levde; ännu bar det alla ljuva möjligheter för henne inom sig. Ännu ville hon dröja i hoppet.
Det blev maj och luft över staden. Inte bara den vanliga luften, den vanliga blåsten, sur om hösten, stickande om vintern, dammig om sommaren, nej, det var den riktiga vårblåsten, skarp och rask och ivrig, så att flaggdukarna smällde i kapp, som skott, en glad, oregelbunden, lössläppt skottlossning. Och ute i staden voro vagnar synliga, fulla av nybakade studenter och studentskor, litet frusna och blå om näsan, utan kappor eller rockar, ty då skulle blomsterfirningen inte synts, men muntra ändå.