Matti fick tårar i ögonen, med ens kunde hon inte hindra det. Hon kom ihåg guldfiligrankorset, som Alexis sagt till sin mor att hon skulle ha. Ingen kunde vara mer god än han.
Hon trotsade Pontus’ avkylande min och frågade:
— Hälsade han inte till mig?
— Han bad om sin vördnad hem, när jag gick, svarade Pontus. Du kan taga åt dig vad du vill av den vördnaden.
Libert frågade intresserad:
— Säger man så? Vördnad?
— Ja, om man är välryktad. Och nu, sade Pontus och skrattade ganska ampert, är Alexis min beskyddare och mecenat. Det är en ställning, han är klippt och skuren för. Men hans vördnad för familjen torde nog vara därefter.
Det förstodo de alla, utom Matti, men hon hann inte mer än öppna munnen, förrän Pontus täppte till den igen:
— Inbilla dig bara ingenting, kära Matti. Alexis har minsann trampat ut barnskorna.
Fru Murius och Matti dukade av, och Matti kysste sedan sin mor, innan hon ilade till skolan igen. Det behövdes mer än vanligt denna morgon; hon var inte det minsta gladare än hon varit kvällen förut. Fru Murius såg det, och hon anade orsaken; hon smekte flickans kind med särskild ömhet.