— Nu växa de upp, tänkte hon, och få våra sorger, de storas sorger, och man kan göra så litet för dem. Ett finger som gör ont, det kan man blåsa på; en barnabedrövelse kan man sjunga bort. Men den tiden kommer, då de liksom måste födas en gång till, till eget medvetande om det, som är värt att vinna och det, som måste försakas. Och där räcker ingen modersfamn att ge nyckeln till gåtorna. Det gäller att vilja och välja på eget ansvar och egen risk, och att härda själen själv. Stackars min lilla Matti, stackars min lilla Sälv!
8.
Det ringde på tamburklockan, det var ett brev till fru Alice Murius, ett brev sänt med särskild budbärare, icke med posten.
Fru Murius satte på glasögonen, öppnade kuvertet och läste, och vid läsningen blev hon helt blek, måste sedan sätta sig på närmaste stol och gömde en stund ansiktet i händerna. Väl att hon åtminstone fått vara alldeles för sig själv, då denna jobsposten kom.
Det var likväl ett mycket artigt brev. Fröken Liwin, Elma Liwin, en personlighet, om vilken det föreföll fru Murius att hon hört talas, eller vars namn hon kanske sett i tidningen, skrev att hon fått i uppdrag att förhöra sig om flickebarnet Mathilda, av okända föräldrar, vilket barn fru Murius skulle avhämtat från dess utsedda fostermor, en fru Asp. Barnets mor önskade nu livligt komma i förbindelse med sin dotter och ville i framtiden sörja för det och leda, eller låta leda dess uppfostran.
Fröken Liwin, såsom ombud för modern, och då denna alltjämt ville förbli okänd, anhöll om att få göra fru Murius ett besök på dag och tid det passade denna.
Då konsertmästaren kom hem från repetition på Operan, stod hans hustru emot honom redan i tamburen, förgråten. Gråta hörde icke till Alices vanor eller metoder, och konsertmästaren, som redan förut befann sig mycket ur gängorna, förskräcktes. Hon lät honom läsa fröken Liwins brev, och han stod handfallen.
— Har jag inte redan förut mer än nog, vafalls? vädjade han. Denna Liwin, hin håle tage henne!
Fru Alice borde lagt märke till att något redan förut tyngde hennes man, i synnerhet då han direkt anspelade på det; men hon var fortfarande med sina tankar i brevet. Mycket nervös rev han i sina grånade glesa små lockar: Vem var denna Liwin? Och var inte Matti hans barn, hans andas barn, en musikalisk flicka med temperament? Hade inte brödet alltid räckt åt henne också? Och kläderna?
Det kunde inte Alice förneka. Hur hon än ordnat, hade ju alltid mat kommit på bordet åt alla, och något så när kläder hade de fått, och litet roligt ibland också.