— Har jag ingen hustru mer?! ropade herr Murius och slet sitt hår, hytte med armarna upp och ner. Är det fortfarande det där fördömda brevet, som upptar dig? Med det blir det väl alltid råd.
Trött av sinnesrörelse sjönk han slutligen ihop på sin soffa. Fru Murius vaknade nu till insikt om sin plikt, pysslade om honom och svepte en filt omkring honom. Han orkade inte lida mer för resten, natten förut hade också varit särdeles infernalisk. Hustrun strök svalkande över hans panna, och efter en stund sov han ifrån hela eländet.
Begagnande denna frist, besvarade fru Murius strax fröken Liwins brev och utsatte, såsom önskats, dag och tid för sammanträffande. Det var ingenting att skjuta upp, bäst var att möta vad som hända skulle utan prut.
Herr Murius sov; Matti kom hem från skolan och tog itu med den halvfärdiga sommarklänningen, inköpt för Rolands pengar. Fru Murius såg att flickan förteg något.
— Vad är det, min Matti?
— Hur så, mamma? Ingenting.
Efter en liten stund sade hon:
— Roland skulle vara här.
Ja, Roland skulle behövts. Inte bara hans klänningstyg, utan hans egen närvaro, hans beskydd, hans trygga ord för Matti, hans stöd för modern. De visste det båda två och smålogo litet åt varandra med en nick, men var och en behöll likväl sin egen hemlighet.
Matti hade mött Alexis ute, det var hennes hemlighet. Han kom upprymd och glad, och han hade verkligen stannat, men bara som hastigast och för att säga adjö. Han skulle resa utomlands med sin far och mor. Det blev sagt liksom uppifrån, så högt uppifrån att det skapat ett riktigt avstånd. Matti hade sett på honom, att allt de haft för sig själva, det var borta, det var glömt, förbi, utan minsta värde mer. Och med en avskedshandtryckning, mycket flyktig och snabb, hade han gått vidare.