Matti knep ihop munnen och sydde som om det gällt en tävlan. Det hjälpte henne inte att komma ihåg Roland, då han i alla fall var i främmande land. Ingen kunde för övrigt göra ogjort, att Alexis inte ägde en tanke för henne mer.
Sedan kom Libert hem och han för sin del förteg ingenting: engagemanget till det lilla kapellet i musikkonditoriet hade gått om intet. En annan violinist hade hållit sig bättre framme. Sedan kom Pontus hem efter sitt besök hos generalkonsul Pasch, där frågan om studielånet närmare ventilerats. Det hade inte blivit något vidare stort lån och icke särskilt generösa villkor, då generalkonsuln hört att den unge mannen levde i sitt föräldrahem.
— Jag måste betala för mig där, hade Pontus sagt.
— Det kan inte bli mer än självkostnadspris, svarade generalkonsuln.
— Jag måste som student vara någorlunda snyggt ekiperad också.
Och Pontus hade haft djärvheten tillägga:
— Lade herr generalkonsuln möjligen märke till min frack på middagen här i går?
— Mina gäster, svarade den rike mannen och lät ett moln lägra sig över ögonbrynen, mina gäster är alltid klädda som man bör vara och brukar även uppträda så.
Lyckligtvis hade fru Pasch i detsamma trätt in, en mycket behaglig dam. Men inte ens hennes behag hade kommit bättre villkor åstad för Pontus. Det blev inte mer än ett helt litet månatligt apanage.
— Jag är, sade generalkonsuln, formligen överlupen av fattiga och begåvade unga män.