På detta hade Pontus vördsamt bockat sig.
Hans drömmar hade visserligen en gång sett mycket annorlunda ut, men den nya födelse hans mor tänkte på, då den unge måste lära sig vilja, välja och taga eget ansvar, den hade han redan genomgått. Han visste att hans bockning varit ett mästerverk av skyldig tacksamhet, av stor respekt för maktens innehavare och av passande självkänsla. Efter den bugningen, vilken syntes verkat väl, särskilt på den alltjämt närvarande generalkonsulinnan, voro ju hans reflexioner hans ensak.
På kvällen satte sig fru Murius till sina räkenskaper. Utan jungfru och i det fall att mannen fick tillräckligt många och inte för osäkra elever, om hennes ögon inte blevo sämre och om Libert fick arbete, samt med största sparsamhet, kunde det hela väl alltjämt hållas ihop. Men då fick det inte heller klicka på en enda punkt; inte en dags sjukdom, inga som helst små katastrofer.
Det kom för henne, där hon satt, det kunde inte göra annat, att det bästa för Matti naturligtvis vore, om hennes verkliga mor äntligen tog sig an henne och sörjde för att hon fick en god och en ordentligt avslutad uppfostran. Det hade förefallit av fröken Liwins uttalanden som om synnerligen goda villkor skulle bjudas barnet. Men när fru Murius sagt sig detta och upprepat det för sig och tuktat allt oförnuft, rann tårfloden ändå ohjälpligt upp och skymde de redan tilltrasslade kalkylerna.
I rummet, som hon delade med Matti, låg barnet stilla, men med öppna ögon. Alice gick fram till henne och strök med handen över den heta pannan. Med ett ömkligt litet kvidande grep barnet den välgörande handen och tryckte sin kind emot den.
Hon grät inte, höll bara fast. Och fru Murius såg att blicken var långt borta — full av stolthet, beslut och trots, full av frågor, omöjliga att finna ord för. Alla dessa varför, vilka var och en måste lära sig besvara själv.
9.
På utsatt dag gick Elma Liwin till det avtalade mötet med fru Murius.
I de Muriusska trapporna hade hon redan en gång smugit upp, ännu oviss, tveksam, orolig att genomskådas. Men hon hade småningom funnit svårigheterna vara mindre än hon inbillat sig. Brevet från fru Murius hade varit präglat av tillmötesgående, och varken klagan, än mindre pockande hade givit sig rum där. Möjligen en viss ton av vemod.
Dörren öppnades av en liten rundkindad varelse med vänliga grå ögon, varken gammal eller ung, föreföll det först, kanske snarast gammal med så många rynkor kring ögonen och så mycket grått i det redan avtunnade håret, hastigt hopvridet till en liten knut i nacken — ända tills leendet kom in, ty det var alltjämt ungt.