När Matti kom upp, tre trappsteg i taget, det var det vanliga, fann hon köksdörren olåst, men köket tomt: mamma var alltså ute bara några ögonblick. Under sång ur operan Pajazzo slängde Matti upp sin kappa på en av tamburens krokar och hatten på hyllan. Det var den vanliga arian: Skratta, Pajazzo! — så lämplig, när man icke ämnar ha en glad stund mer.
Elma hörde rösten, hörde flickstegen in i den lilla matsalen, skymtade genom den halvöppna dörren fliken av en rutig kjol. Blodet steg henne åt huvudet; det kom som en kramp i strupen. Hur fattad hade hon icke suttit intill denna stund, fullkomligt herre över förhållandena. Men med ens kullkastas alla beräkningar. Ett levande människobarn har kommit i hennes närhet, skymtar, hörs, andas där inne, springer, rör sig, finns — och det är hennes barn.
Elma reste sig för att fly, oförmögen, det var det enda hon kände, att möta detta. Hennes nacke kändes stel, hjärtslagen kommo hastiga, hastiga, smärtsamma. Med möda tog hon ett par steg framåt, men måste stanna igen, det blev mörkare och mörkare omkring henne, alltmer ovisst var hon befann sig. Och där ute, i rummet intill, samtidigt långt borta, hördes alltjämt dessa steg, ett gnolande, ett par ackord på ett piano, rassel av papper eller tyger. Där inne rörde sig och levde flickan: hennes barn.
Och plötsligt kom hon över dörrtröskeln och stod mitt framför Elma.
Häpen tvärstannade barnet:
— Förlåt, jag visste inte. Fröken väntar kanske på pappa?
Elma skakade på huvudet.
— Hjälp mig, fick hon bara fram.
Hon tecknade att hon ville sitta, och Matti tog hennes arm och förde henne de par stegen tillbaka till korgstolen. Därpå sprang flickan efter ett glas vatten, förde det till den främmandes läppar och lät henne dricka.
— Är detta Matti? frågades med svag röst.