— Ja.
Elma såg och såg. Nu hade hon hämtat sig så pass igen, att hon kunde se. Detta var då hennes barn, detta ofattbart älskliga väsen! Hon måste ha sett henne förut, allt hos henne föreföll så besynnerligt välbekant, så på förhand kärt. Dock kunde Elma inte granska någon detalj, inte söka någon likhet, inte uppspåra tecken till en karaktär sådan eller sådan. Hon blott slukade barnet, stannade med svulten, värkande ömhet vid en hårlock, vid ögats glans, vid den lilla runda halsen, kring vilken var fäst ett smalt svart sammetsband med ett gammalmodigt litet filigrankors.
Smärtan i bröstet minskade ej, det slitna hjärtats arbetsamma slag voro lika snabba och grymma. Men nu var det blott av förtvivlad längtan att få sluta detta barn i sin famn.
Flickan stod avvaktande, hemligt oroligt lyssnande efter ljud från köket, bådande mammas hemkomst och befriande henne från ansvar för denna tydligen sjuka, underliga främmande dam, som suttit här inne ensam. Alldeles obekant var hon ju inte, Matti hade sett henne, Alexis hade på teatern nämnt hennes namn, fröken Liwin; men vad ville hon här?
Elma såg blott på flickhanden, som ännu höll i vattenglaset, och som hon önskade få kyssa. Men känslan av mörker kom tillbaka och svindeln från nyss, då hon stått på golvet, nära att falla. Det föreföll henne att hon gled utför, gled bort — hon hann blott viska, knappt hörbart, med händerna pressade mot bröstet:
— Matti, Matti, se på mig. Jag är din mor.
Med ett rop av förskräckelse ställde flickan vattenglaset ifrån sig och sprang. Fru Murius kom i köksdörren, när hon hann dit, jagad av tanken att fröken Liwin kanske skulle förfölja henne och beredd att störta utför trapporna och ut.
— Mamma! ropade hon, det finns en människa där inne —
— Ja ja, barn.
— Hon är visst mycket sjuk och mamma, mamma, jag tror hon är galen. Jag tyckte precis hon viskade så här: Jag är din mor!