— Kanske hörde du fel, lilla Matti, svarade fru Murius. Se här, tag hand om det jag köpt och sätt på potatisen.
10.
Alice Murius kunde vara trött eller bedrövad, men inte rådlös.
Ur ett skåp, innehållande litet av varje, tog hon fort en flaska, på vars etikett lästes Nervdroppar, och som vid något tillfälle kommit i huset för konsertmästarens skull. Hon hällde av innehållet på en sockerbit i en sked, det luktade starkt kamfer, och hon tvang den sjuka att taga in det. Med eau de cologne baddade hon hennes panna.
Fröken Liwin samlade sig fort nog igen.
— Mitt hjärta är tyvärr skröpligt, sade hon urskuldande, med ett par djupa suckar för att pröva hur mycket det ännu kunde hålla: Kära fru Murius, förlåt mig allt besvär.
— Ni ser redan kryare ut, uppmuntrade fru Murius.
Elma samlade sig ännu litet till och sade, med ögonen i den andras, så gott hon kunde:
— Jag är rädd jag skrämde barnet nyss. Jag glömde att hon ännu inte vet av annan familj än er. Jag ville låta henne förstå att jag var här som hennes mors ombud, men jag kom att yttra mig litet förvirrat, jag är rädd att jag yttrade mig alldeles felaktigt; det var just i ögonblicket, då svindeln kom över mig.
— Kära, svarade Alice Murius och såg tillbaka in i de vädjande, snart åter undvikande ögonen — ett möte, tyst och kort som en handtryckning: Kära, jag skall nog förklara allt, var inte ängslig.