Elma gömde ansiktet i händerna och andades åter långsamt, djupt in. Så sjuk som nyss var hon inte mer, det kände hon, men ännu mycket sjuk; hon måste få ett åkdon, hon måste hem. Hon mumlade:
— Och fru Murius, låt mig få henne! Hjälp mig! Det är moderns vilja, moderns sista och enda band vid livet.
— Ja, hörde hon svaret, jag lovar. Kära fröken Liwin, eftersom det är den olyckliga moderns vilja.
På aftonen tog Alice Murius barnet in för sig själv i deras lilla sovrum och måste för henne berätta den svåra sanningen, att hon endast hos dem alla varit lånebarn och att lånet nu krävdes tillbaka.
Ute i matsalen satt Libert och tog ut nytt efter noter han samma dag fått låna av sina beskyddare i musikhandeln, nya noter av alldeles nya kompositörer, de allra nyaste och yngsta ute i stora världen. Varje rad betydde för honom upptäckten av okända vänner och fränder, med obeskrivligt dyrbara och nya ting att säga honom. Hans kinder brände, han var färdig att ropa. Gång på gång var han på väg att rusa upp och in till Matti och fråga henne, om han var en dåre eller om inte dessa märkliga ting voro anda av samma anda — genom omätliga avstånd, naturligtvis — som hans egna små obetydliga kompositioner.
Men då han inte kunde komma sig för att lämna noterna ens för en sådan fråga, förblevo Matti och hennes mamma ostörda, och det besparades honom att finna dem båda, sittande bredvid varandra på en sängkant, omfamnande varandra och båda så förstörda av gråt, att de icke ens skulle förstått vad han ville.
Sanningen kunde likväl i längden undanhållas varken honom eller Pontus. Fru Murius var medveten om att en olycklig kvinna väntade besked och avgörande. Redan efter ett par dagar hade fröken Liwin skrivit igen, tackande för den godhet hon rönt, men också meddelande att hon nu var fullt tillfrisknad och gärna så snart som möjligt ville få veta vilken dag man bestämt för hennes omhändertagande av Mattis vidare öden.
Hon föreslog såsom det allra klokaste, att flickan och hon möttes på Centralstationen för att börja det framtida gemensamma livet med den resa hon planerat att fägna, förströ och vinna barnet med. Och då hon efter ytterligare några dagar inte ännu fått besked av fru Murius, skrev hon igen, litet stramare, litet mera fordrande.
— Jag vill inte resa! ropade Matti.
Jag vill inte bort!