Den potentat i Amerika, som Garibaldi rekommenderat Roland till, hade icke i verkligheten visat sig vara en så stor och märklig man, som man först trott. Men han hade funnit användning för Roland, givit honom en liten lön, av vilken denne girigt sparade för att kunna skicka hem några dollar då och då, samt skänkt honom möjligheten att utmärka sig och stiga i graderna. Det var icke någon så dålig lott, och många hade sämre.

Om sig själv talade Roland inte mycket; ingenting om ensliga aftnar på ett ganska ohemtrevligt inackorderingsställe, när aftnarna icke användes att följa med diverse kurser; ingenting om hemlängtan heller, eller om hägringar av den rufsiga lilla våningen, som hans mor, enligt hans egen åsikt, förtrollade till den mest önskvärda hemvist. Men fru Murius läste mellan raderna och skrev själv därefter, och ofta hade också Matti brukat lägga in några sidor i moderns brev, så att Roland i sin låsta bordslåda i Amerika gömde två småningom svällande brevbuntar, båda lika kära.

Om den katastrof som gjort slut på Mattis tillvaro såsom verklig medlem av familjen Murius, skrev hon själv till honom. Det blev ett brev, så långt och tjockt, att det krävt eget porto och skickats för sig själv, några dagar innan avresan med fröken Liwin anträddes och sedan denna blivit oåterkalleligt bestämd.

»Du», skrev hon, »du Roland har ju alltid vetat om, efter vad jag hör, att jag inte var din riktiga syster. Och ändå har du alltid varit snällast mot mig av alla bröderna. Jag har ingenting glömt av alla gånger du tog hand om mig och bar mig och talade förstånd med mig också, och skall aldrig glömma det! Och nu skall du därför få bli min ende förtrogne. Eftersom du inte mer är min bror, vill jag du skall vara något, som är lika mycket och kanske till och med bättre. Ser du, Libert lever numera bara i sin musik och är också för barnslig att förstå allting, och älskade mamma, begriper du, henne kan man rentav inte lassa allting på.

Det är en stor hemlighet, men jag vill säga dig, att ingenting i världen skall få mig att tro annat än att fröken Liwin är min mor, fast hon inte vill låtsa om det. Kanske hon vill pröva mig först. Men det var inte något misstag, och jag hörde inte fel, när hon sade det till mig, och jag såg att hon ljög inte. Hon var sjuk just då, och hon trodde kanhända hon skulle dö, och då vill man nog inte ljuga. Sedan måste hon emellertid ha ångrat sig tvärt, och jag förstår bara inte att inte mamma genomskådade henne; men det är sant, att mamma var inte inne i själva ögonblicket, då det kom fram.

Hennes anledning att tiga, fröken Liwins, vet jag som sagt inte. Hon sade till mamma, att jag skall kalla henne Elma och du. Gärna för mig! För mig i mitt hjärta blir ändå ingen annan en mamma än den du vet. Jag ämnar vara hygglig mot henne, ’Elma’, för att mamma bett mig om det och jag vet min plikt, som är att inte längre tynga dem hemma med utgifter för min skull, utan vara tacksam mot ’Elma’, som övertagit dessa. Pontus gjorde sig litet viktig och skulle tala om den saken för mig, men jag såg att han var rörd, när han skulle fram med det, och det är ovanligt för Pontus, så jag blev inte ond på honom, utan ganska rörd själv. Men det var ändå fullkomligt onödigt. Jag skall nog sköta mig! Det svär jag till dig som till min ende förtrogne i allt detta.

Vad jag skall göra när jag slutat skolan, ämnar jag också tänka ut. Det är inte så långt dit, och jag vill så snart som möjligt försörja mig själv. Jag kan säga dig en sak till, Roland, jag har tänkt ganska mycket på senare tid och det beror på att jag haft mina sorger, fast om dem vill jag än så länge inte tala med någon.

Din egen
Matti.»

Roland besvarade brevet, men hans svar kom till Stockholm först sedan Matti rest. Det sändes efter henne, från Stockholm till stad efter stad i Tyskland och sedan till Frankrike, där fröken Liwin bestämt att man under den varmaste tiden skulle stanna i ro vid kusten.

— Vad har du för bekantskaper i Amerika? frågade Elma, när brevet äntligen bars fram, överskrivet och överstämplat så man knappt såg adressatens namn mer.