— Min äldste bror, sade Matti.
Elma anmärkte:
— Min lilla Matti, vad är det för envishet att fortfarande säga bröder och föräldrar om människor, som du väl må hålla av, men i alla fall inte ens är släkt med?
— Vad skall jag kalla dem? Konsertmästarens?
— Du kan kalla dem hur du vill, utom det som direkt är vilseledande.
— Till dem, sade Matti, kan ingen hindra mig säga far, mor och bror i hela mitt liv, men om dem skall jag rätta mig efter Elmas befallning.
— Det är ingen befallning, bara en förnuftig önskan.
— Ja, som Elma vill.
Elma lät frågan bli liggande; hon hade föresatt sig att visa tålamod framför allt.
Matti kutade ryggen rund över Rolands brev, där han uppmuntrade henne i alla de goda föresatser hon själv uttalat. Han sade också att ingenting kunde göra honom mer glad och nöjd än att få bli just denne ende förtrogne, hon ville göra honom till, något lika bra som en bror — eller till och med litet bättre. Matti skulle, rådde han, försöka sätta sig in i, att om fröken E. L. verkligen var hennes mor, voro kanske skälen att förtiga detta både tunga och tragiska, och för den som haft sorger själv var det säkert inte svårt att taga hänsyn till andras, försäkrade Roland.