Medan flickan läste, satt Elma tillbakalutad i sin vilstol och iakttog henne.
Hon kunde inte dölja för sig, att hon långtifrån vunnit barnet så som hon innerst inbillat sig lätt nog kunna göra. Hon hade visserligen räknat med tårar och kanske även med utslag av dålig uppfostran, av bristande självtukt, och hon hade gjort upp en taktik för sig att i så fall vädja till barnets ambition. Men hon hade i stället strax blivit slagen av flickans naturliga behag, smärtsamt påminnande om det som en gång gjort henne själv så motståndslös inför dennas far. Matti var uppmärksam, anspråkslös, alltid påpasslig att uttrycka sin tacksamhet för allt som gavs. Dock, därvid stannade det. Under den ljusa ytan, under de goda fasonerna, anade Elma snart att en gränslinje uppdragits. Hon frågade sig bittert, om man i den miljö, där flickan vuxit upp, vågat sätta upp barnet mot henne, trots de givna försäkringarna. Men som ett motsägande faktum stod då, att Matti alltid visade sig mest mjuk och tillgänglig efter breven därifrån.
Det skulle alltså vara hennes egen person, som var barnet emot? Hennes, moderns person.
Den tanken sköt Elma bort, den uthärdade hon icke. Men det motstånd hon ständigt, stilla, outtalat, kände från barnets sida, satte hennes tålamod på starkare prov än hon någonsin väntat sig.
Matti läste igenom sitt brev en första gång med ilande fart, sedan långsamt, noga mediterande över de par tre arken. Elma såg det vackra, envisa lilla ansiktet lysa upp och vekna, en klar, lätt rodnad höjde kindernas färg, ett glitter i ögonen röjde glädje och ömhet.
Detta uttryck hade hon själv ännu aldrig lyckats framkalla. Med gåvor lyckades det inte; med vänlighet kom man ett stycke på väg, men icke fram, icke ända dit, icke så.
Elma påminde sig avfärden från Stockholm. I det längsta hade hon dröjt i järnvägsvagnens korridor för att ge barnet tid att gråta ut, att finna sig i avresans fullbordade handling. Hon skulle velat sluta barnet intill sig, tala om sin visshet att framtiden skulle bli ljus och lycklig för dem båda. Men när hon slutligen, het av oro att inte kunna finna de riktiga orden, trädde in i kupén, satt Matti redan klar med sin kyliga uppmärksamhet och tacksamhet. Det hade blivit till en konversation som mellan ett par damer på visit.
— Du säger ju Elma och du till mig, lilla Matti?
— Om Elma önskar, ja tack.
— Är du trött, kära barn?