— Inte särskilt, tack.
Om hon var hungrig, om hon ville läsa, vad hon tyckte om för böcker? Ville hon få närmare reda på den tänkta resplanen; gladde hon sig inte åt att få komma ut och se sig om?
Det gjorde hon visst, mycket.
Kanske roligare om den unge gossen följt med, som varit nere med resväskan?
— O, ja! strålade hon upp.
Elma hade frågat:
— Nå, men tror du inte vi kanske blir goda kamrater, vi två också?
— Jag hoppas det, svarade flickan artigt.
Därpå hade Elma lämnat henne en liten summa fickpengar, en summa hon sedan under resans lopp sett förbrukas i huvudsak till hemskickande av vykort, inköp av postpapper och frimärken eller små enkla suvenirer.
Elma hade icke förmått slå brygga över till barnets förtroende; hon kände själv att hennes inviter måste verka konstlade. En av de första resdagarna hade hon försökt med en fråga, om Matti aldrig tänkte på eller undrade över sin okända och olyckliga rätta mor. Men barnet svarade tämligen luftigt: