— Har hon kunnat låta bli att låtsa om mig i femton år, så förstår väl Elma att jag inte alls räknar henne för en mor.

Den strängen anslogs sedan icke mer.

På hotellen hade fröken Liwin mestadels tagit två rum. Det fördyrade färden en del, men hon ville inte att barnet skulle besväras av hennes vakande och rökande in i sena kvällen. Vid de tillfällen, då man av någon anledning delat rum, hade Matti fått gå först in, medan Elma i hotellets skrivrum eller hall väntat på att hennes barn skulle få tid att somna, innan hon kom efter.

Dylika nätter sov hon knappast. Hon lyssnade till barnets lätta, jämna andedräkt, hörde henne vända sig eller sträcka litet på sig i sin bädd och ibland mumla något ogripbart ord. Så snart det började ljusna ute, så att hon kunde se henne, om än blott dunkelt i den tidigaste grå morgondagern, silande in genom någon gardinspringa, satte Elma sig upp, böjde sig fram för att bättre kunna mätta sig med åsynen av den sovande. Då var sömnlösheten ingen pina mer. Det betydde icke mer något, om huvudet värkte eller ögonlocken brände nästa dag, när hon under dessa gryningens svala, alltför fort förflyktigade timmar fått taga igen litet av allt det hon så länge måst sakna.

En av dessa morgnar hade Elma vågat sig upp, rädd att ertappas, tassat efter barnets ordentligt tillrättalagda underkläder — hon visste ej att ordningen så noga upprätthölls för att göra mamma Alice heder — och hon hade tryckt sitt ansikte intill dem, andats in i dessa plagg, vilka omslutit hennes barns kropp.

I åratal hade hon missunnat sig själv att bära, att vårda, att lära känna varje linje av denna lilla kropp, och nu tycktes den icke mer höra henne till ... En bitande svartsjuka blåste upp inom henne mot denna fru Murius, som fått allt det hon måst försaka. Hon hade aldrig förut tänkt på något rivalskap, inte ens när hon beslöt taga Matti till sig: då hade hon förespeglat sig formningen av en ung själ, ledningen av flickans utveckling, och hon hade varit lycklig i tron att kunna bli till nytta. Ur sitt eget livs erfarenhetssumma trodde hon sig om att kunna ge den unga visdom, och det hade förefallit henne viktigt nog och tillräckligt att knyta själ till själ. Men denna morgon hade hon med ens och våldsamt fattat vad den andra ägt: rätten att få ge ömhet från första dag, att nämnas mor, när ordet först kom på barnets tunga, att vårda, att vaka, att trötta ut sig; att lätta små sorger och skapa glädje med små puerila lekar; att genombävas av lycka, när barnhanden trevande sökte ens egen.

Hon begrep det på en gång, medan hon kramade intill sig de enkla, billigt hemmasydda små flickunderplaggen.

Till sist hade hon somnat med dem intill sig, ett insomnande så ljuvt som om barnet själv legat där, spätt och litet. Hon vaknade vid att Matti stigit upp och så tyst som möjligt sysslade med sin toalett. Elma blev liggande orörlig, förstulet följande barnets flinka, omedvetna rörelser, den omsorgsfulla intvålningen, den oroliga undersökningen av något som ett par små finnar på hakan. Utan tvekan blottade barnet sin kropp, litet rysande vid den kalla avrivningen, och för första gång hade Elma, modern, sett de välformade unga lemmarna, kött och blod av hennes eget kött och blod.

Här hade en annan badat, skött, klätt och smekt; en annan hade fröjdat sig åt hälsa och god växt, åt kraft och skönhet.

Matti vände sig om, varseblev att Elma var vaken och dolde sig litet.