— Kan Elma förstå vart mina underkläder tagit vägen?
— Kära du, svarade Elma, jag ville bara se över och laga dem, om det behövts, och jag råkade somna ifrån alltihop.
Matti sade:
— Ingenting är trasigt. Vi gick igenom allt, innan jag for, mamma och jag.
Svartsjukan rev Elma med sig.
— Nåja, svarade hon kritiskt, fasligt lappat är ju allt vad du har, och ser också ut att vara lappat i sista minuten.
Matti teg. Men det drev på för hårt inom Elma, hon kunde inte styra sig själv längre, hon måste slå till igen:
— Jag märkte ju att särdeles ordentligt verkade det inte, där du växt upp, och det är nog ett och annat att säga om dina lagningar också. Nåja, tillade hon försonligare, det är ju heller inte ditt fel.
— Vems annars? ropade Matti och hade med ens sprungit fram som en furie. Tror inte Elma att mamma slet ut sig tillräckligt? Försök själv att ha fyra barn! Det var just jag, jag som borde suttit inne litet flitigare och hjälpt henne. Var snäll och säg aldrig ett ord om henne mer!
Mor och dotter hade mätt varandra med blickarna. Samma humör. Samma ögon, som svartnade av vrede. Och samma minne, som säkert inte skulle låta denna första drabbning glömmas.