Elma hade sedan varit uppriven hela dagen. Hon anklagade sig själv, som ej bättre hållit föresatsen om långmod; men samtidigt kunde hon icke komma förbi hätskheten mot allt, som stod henne emot. Nu hade hon tagit sitt barn till sig, förbiseende fullkomlig försiktighet, övervinnande svårigheter och risk; men barnet var icke vad hon velat ha det till. Det var som om från barnets hela väsen skulle utgått förebråelse för att hon inte gjort mer, kommit förr, offrat hänsynslösare — detta barn där, som ingenting begrep!
Utåt visade hon ingenting. Det sjuka hjärtat höll henne under tortyr med sina hårda slag; de gamla djävlarna viskade till henne om redan alltför stora, tydligen bortkastade offer, om missgrepp och oövervinnligt motstånd, alltför naturliga följder av ett huvudlöst, impulsivt handlande från hennes sida. Men längtan efter det styvsinta barnets tillgivenhet, efter ett enda försonande ord från detta, genom och trots allt, oförklarligt älskade barn, besegrade stormen.
Utan att akta på sin trötthet förde hon flickan med sig i butiker, gav henne presenter, avstod sin aftonro för att taga henne ut på en teater.
Och efter denna första scen hade hon blivit försiktigare, hon hade känt att hon ej hade råd till många nederlag. Hennes självsäkerhet hade brutits; hon hade räknat på en instinkt hos barnet, som borde fört detta till henne, naturligt och omedelbart. Den instinkten hade icke hörts av — rätten till barnets hjärta utan vidare, den hade hon redan försuttit, långt innan de två möttes igen.
Beskt förödmjukad hade hon erkänt det för sig. Ville hon äga Mattis oförbehållsamma vänskap och tillgivenhet, måste hon förtjäna dem så som varje annan, varje främling, skulle nödgats göra det, småningom och från etapp till etapp. Hon ägde inte framställa en enda fordran — hon, modern.
När brevet från Roland äntligen var läst till slut och pressats ner i en ficka, frågade nu Elma med ett tonfall hon försökte göra så vänligt som möjligt:
— Vill du inte berätta litet för mig av allt det unge herr Murius skrivit?
— Nej, svarade Matti, om Elma ursäktar, för det var verkligen bara saker oss emellan. Men se här!
Och hon höll upp en check på tre dollar, som legat bland pappersarken.
— Pengar, sade Elma kallt. Det måste jag insistera på att du inte tår emot av andra än mig.