Och därmed voro molnen över dem igen; de svarta blickarna törnade åter ihop. Matti sade lika hett som Elma talat kallt:
— Nu måste jag säga ifrån, att jag ämnar inte låta mästra mig hur långt som helst! Då rymmer jag hellre.
— Ämnar du trotsa öppet? Det avråder jag ifrån, i ditt eget intresse, Matti!
Därefter blev det åter tyst. Elma lutade sig åter tillbaka i vilstolen och satt väntande. Vem skulle först räcka hand till försonlighet?
— Varför inte vika, tänkte Elma i bitter stumhet, varför inte ge upp all strid, röja längtan och ömhet utan vidare? Men hon vågade ej — oviss om hur det skulle tagas emot.
Det blev Matti, som talade först; hon sade mycket lugnt, värdigt en segrarinna över sig själv:
— Elma har naturligtvis rätt i att jag inte behöver övergödas med pengar. Mamma ville inte heller att vi skulle taga emot något, annat än hemifrån, och jag glömde bort att från Roland — det är ju inte hemifrån mer. Elma kan nog inte heller alls förstå Roland, eller hur vi alltid haft det oss emellan. Men ursäkta mig.
Elma räckte ut handen och Matti lade sin ena i den. Modern böjde sig ner och kysste lätt barnets fingertoppar.
— Du får väl också ursäkta mig, sade hon, om jag ibland syns hårdare än jag är.
På kvällen besvarade Matti Rolands brev: