— Begär du skäl också?
— Naturligtvis.
— Du kan vara säker! bröt Elma ut. Jag har mina skäl. Jag har mitt skäl. Pasch i dag, en annan i morgon, jag vet vart det bär.
Matti sade stelt:
— Elma behöver ingen oro göra sig för mig; Alexis blir för resten utomlands hela året.
— Vad hade ni att tala så intimt om?
— Intimt? Vi talade om våra resor.
Hon glider undan, tänkte Elma, hon ljuger för mig. Hon måste ju ljuga, det finns ju inget förtroende mellan oss ... Men hon vågade inte släppa lös hela sin harm. Hon tände en stark cigarrett, drog djupt in röken, lugnade sig. Hur det än var, det allra värsta hade ändå icke skett, Matti hade inte rymt, eller ens synts tänka på att rymma. Elma kände, att innerst var det fasan för detta, som legat på lur. Allt annat var ändå lättnad, också Paschs, också dröjsmålet, också de envist stela svaromålen från Mattis sida: barnet var likväl kvar.
— Kära Matti, sade hon blidare, jag blev så orolig för dig.
— Orolig? Hur så?