— Ja, jag blev orolig. Matti, barn, jag kom att tänka på din mor, kanske borde jag inte tala om det, men jag gör det för din egen skull. När jag nyss stod i salongsdörren och plötsligt fick se dig där, så sorglös, så fängslad, troligen alldeles omedveten, alldeles okunnig om all falskhet, låghet och smuts, allt försåt, all osanning i försäkringar och ömma blickar, all orenhet, blev jag förfärad. Du är bara femton år ännu, och jag kände mitt stora ansvar. Vart bär det hän för dig, min Matti?
Matti hade satt sig, hon reste sig igen:
— Jag begriper vad Elma menar. Att min mor har blivit lurad, har varit godtrogen och fått lida för det sedan — och nu tror Elma att jag måste bli likadan. Å, jag skäms, när jag hör vad Elma tror om mig!
Hon vände sig om för att gå, men ett svagt rop höll henne tillbaka. Nu såg hon hur blek den andra blivit. Det måste ha varit en bra svår oro ändå, som grep henne nyss, större än hon velat visa. Och om det var hon, som verkligen var den okända modern, hon som prövat på all denna antydda lumpenhet och osanning, då var det väl denna som gjort henne så bitter, så oresonlig — och så svår att tycka om.
Och kanske nu gjort henne sjuk också!
Utan att be om lov, sprang Matti fram och började varsamt klä av Elma. Hon knäppte upp blusen, knöt upp skobanden.
— Låt mig hjälpa, bad hon, Elma behöver det.
Elma lät det ske. Barnet löste upp hennes hår, borstade det, flätade det för natten. När hon fått Elma i säng, gjorde hon i ordning tabletterna denna brukade taga in och satte sig på sängkanten.
— Får Elma sömn nu?
Den andra svarade inte strax. Hon hade slutit ögonen och höll fast barnets hand i sin. Om hon fått dö i denna stund! Om hon åtminstone fått röja hela sanningen. Men hur skulle en femtonåring kunna fatta allt den innebar, ett felvuxet, förfelat liv; hur skulle ett barn fatta och förstå, urskulda allt, som varit ägnat att vilseleda?