Elma kunde endast mumla:
— Barn, förlåt mig.
Då kände hon ett ansikte intill sitt eget, varma läppar, som berörde hennes kind, och hon hörde en viskning tillbaka:
— Förlåt i stället mig, Elma. Det är synd om Elma, det har jag sett i dag.
Strax därpå var Matti borta, Elma hörde henne försiktigt tassa omkring i rummet intill. En vägg skilde de två rummens sängar åt; men länge låg Elma och försökte spänt höra suset av andningen från andra sidan denna vägg.
Från den dagen blev samvaron lättare mellan Matti och henne. Barnets första kyss, så blyg och snabb, men given utan förbehåll, löste välgörande något av fördämningarna i moderns själ. Från den kvällen blev det en vana att godnattkyss skulle växlas. Elma kunde ertappa sig med att längta efter den timmar i förväg.
I Stockholm mötte Hulda med hemmet fullt i ordning; Elma gladde sig åt att höra Matti beundra allt. Rick Brunjohanns forna rum var ommöblerat för Mattis räkning. Redan före utresan på försommaren hade Elma valt ut varje sak dit, men hon hade icke velat skämma bort den blivande fosterdottern, hon hade velat vänta och först se hur denna skulle arta sig och hur pass stor uppmuntran hon kom att förtjäna, och därför i sitt val stannat vid enklaste vitlackerade möbel. När hon nu trädde in där, kunde hon mäta förändringen inom sig själv: allting föreföll henne otillräckligt, torftigt, fult. Hon stod förvånad inför sin egen liknöjdhet för barnets trevnad.
Men Matti beundrade och tackade för allt.
— Det är bara en enda sak jag skulle vilja be om, vågade hon fram. Det första hon ber mig om av egen drift, tänkte Elma.
— På förhand beviljat, svarade hon med ett leende.