— Modern, sade generalkonsuln, var en Hökhufwud, dotter till den gamle Hökhufwud, presidenten, som skall ha haft fler ordnar och utmärkelsetecken än någon annan i Sverge, på sin tid.
Under detta samtal var det synligt att Alexis rätt mycket misstyckte beslagtagandet av Matti, som ju ändå visste så litet vare sig om Liwinar eller Hökhufwudar. Till sist sköt han för hennes räkning en stol litet avsides och manövrerade henne ganska listigt dit.
Alexis hade inte alls uppträtt mot henne som när han mötte henne på gatan omedelbart efter studentexamen och knappt givit sig tid att stanna och säga god dag, adjö, om då anledningen verkligen varit brådska, eller, som det även föresvävat Matti, utseendet på den trådnötta regnkappa hon bar. I hotellets salong visade han sig tvärtom uppmärksam mot henne som mot en riktig dam, och Matti hade gärna förlåtit honom att han kanske föraktat henne en smula för kappans skull, hon trodde ej det skett av ett elakt hjärta: kappan hade verkligen varit hemsk.
Alexis visade henne en massa amatörbilder han tagit med sin kamera under resan. Föräldrarna och han hade varit vida omkring, och på ovanliga ställen, inte den banaliserade turiststråken, sade han. Mest hade de färdats i egen bil, en ny bil, som nu skulle föras hem till Stockholm. Sedan hörde han på, då även Matti skildrat sina reseintryck och de färder hon på sitt håll gjort med fröken Liwin, mestadels per järnväg.
Det visade sig att de bägge resenärspartierna vid ett tillfälle varit i Schweiz samtidigt, och Alexis beklagade att inte lyckan gynnat dem, så att de kommit på samma plats och hotell: — Då skulle vi roat oss bra, sade han.
— Ja, kära Matti, hade han sagt, kan du minnas alla våra löjliga upptåg? När vi till exempel gömde oss där hemma innanför nedrullade gardiner och höll kalas på golvet? Mamma vet det inte än i denna dag.
För Matti hade dessa och åtskilliga andra minnen ingenting löjligt, men det hade hon haft förstånd att tiga med. Alexis grep efter hennes alltjämt käraste smycke, filigrankorset och ryckte i det för att retas, och hon gav litet efter först, men sedan slet hon sig loss med en knyck, så att smycket for ur handen på honom.
Strax därefter var det budet kommit från Elma.
— Bry dig inte om att gå genast, bad Alexis, som alltid tycktes vara van att göra som han själv behagade.
Men Matti hade inte velat vara ohörsam, hon tackade för sig och tog god natt, och Alexis följde henne till hissen. Han slog fram: