— Du, vi reser vidare i morgon bitti. Kan du inte komma ner igen, sedan du hört vad fröken Liwin vill, eller sedan hon somnat?
— Nej, det är nog inte värt.
— Det är något särskilt jag vill säga dig.
— Säg det då strax!
— Nej, hisspojken hör oss.
— Han kan väl bara tyska?
— Han förstår det ändå, om jag säger det.
Alexis ögon voro mycket bevekande fästa på hennes. Från hennes ögon gledo de ner till hennes mun och hals, eller vad det var han sökte efter, det blev något irrande i blicken, och Matti kände sig säker om att veta vad han menade: han ämnade säga henne att han tyckte om henne; att det var sant det han redan lovat för länge sedan, just under de löjliga upptågens tid, att alltid tycka om henne, hur styggt och nyckfullt han än ibland burit sig åt sedan.
Frestelsen att stanna var stor, eller att gå med på hans förslag. — Då har pappa och mamma nog gått upp, persvaderade han ytterligare, vi får vara alldeles för oss själva; bara en halvtimme, Matti. Bara en kvart! ... Men tanken på vad hennes egen mamma Alice skulle tyckt, höll henne tillbaka. Hon fann en kompromiss.
— Åk med upp i hissen!