Inne i hissen stod Alexis alldeles intill henne, men nu sade han ingenting vidare, då det i alla fall var lönlöst. Först i sista sekunden, just som hisspojken skulle slå igen dörren för nedfärd, kysste han hastigt hennes hand.
Det var detta som gjort att Elmas bannor icke betytt så mycket, och detta som gjort hennes styva sinne så vekt — Matti insåg det själv. Det där ögonblicket vid hissen var mycket att leva på; det var värt att man uppoffrade sig en smula, och offret blev dessutom inte alls något offer mer, ty livet med Elma började bli mycket lättare än hon någonsin trott möjligt.
Elma Liwin hade ändrat om en del av sina vanor. Hon åt sålunda frukost med Matti, innan denna skyndade till skolan, hon fick den första morgonhälsningen, det första pratet över chokladkopp eller gröt. Det tröttade henne visserligen, men hon kunde inte avstå ifrån det, och när flickan gått, ställde hon sig i fönstret och såg efter henne.
Matti sprang nerför trapporna; när hon kom ut på gatan tittade hon sig omkring, liksom för att se efter vad denna kunde ha att ge: det var en annan gatubild än förr, med andra butiker, andra mjölkvagnar utanför magasinet, andra hundar ute att vädras och skälla, annat ljus, olika skuggor. Men alltid något. Och så var hon borta om gathörnet.
Aldrig skulle det fallit Matti in, att Elma kunde stå och följa henne som hon gjorde: dylikt kärleksfullt pjoller passade i familjen Murius, passade dem där och deras vänner, men kunde inte alls gå ihop med Elma Liwin. Matti hade småningom gjort bekantskap med porträtten av domprosten och hans maka och av dennas far, presidenten Hökhufwud; de hade samtliga förefallit henne vara strängt herrskap, mycket olika vad hon varit van vid, och Elma hörde till dem.
När flickan försvunnit om gathörnet tog Elma sig en vilostund.
— Fröken är tokig med henne, grälade Hulda. Vad har fröken uppe i ottan att göra, fröken har ju tid att sova ut.
Och det var ju sant. Och då timmen slog för fröken Liwin att bege sig till sin egen arbetsplats, hade hon ofta dessutom under den lilla vilostunden hunnit göra upp någon anledning till oro för sig. Det var så dumt och oförståndigt som helst, hon visste det. Än hade hon sålunda glömt be Matti hämta henne hem igen på eftermiddagen, än att höra efter vad Matti eljest tänkt taga sig till. Hon visste ju alltför väl hur varje fri stund betydde raka vägen till och med rasande fart uppför de tre trapporna till dörren med Konsertmästare P. A. Murius på mässingsplåten. Förbjuda det kunde hon inte; det gällde att skapa en annan användning för tiden. Och hur ivrig, ivrig att skapa den var hon inte.
Elma avstod från bjudningar och sällskapsliv, dit hon inte kunde föra fosterdottern med sig. Elma föreslog Matti att bedja gossarna Murius hem till sig, i stället för att, så snart en kväll blev ledig, tillbringa den där borta. En och annan skildring hade Elma fått därifrån, så bland annat av Liberts och Mattis återupptagna konserter. Kunde inte dessa lika bra exekveras i Mattis eget rum och vid hennes piano?
Libert hörsammade då ett par gånger fröken Liwins inbjudan, men troligen trivdes han inte; han var inte skicklig i konsten att föra samtal, mycket musik blev det heller inte. Dessutom, förklarade Matti, hade han nu fått en anställning, det var i den musikhandeln, där han alltid tyckt om att hålla till, nu skulle han sälja noter och konsertbiljetter med mera, och om kvällarna spelade han dansmusik borta, än här, än där. Pontus däremot visade sig inte så ogärna. Han begrep betydelsen av att visa sig och sprida en förmånlig uppfattning av ens egen person. Han kände ju också fröken Liwin förut och talade med henne om sina studier och de beräkningar han gjort för att få generalkonsulns knappa apanage att räcka till. De kommo bra överens, den medelålders fröken och han. Men Matti brydde sig mindre om dessa besök.