I stället tog Elma henne då med sig på teatern. Detta var ett av de största offren, ty Elma Liwin hade aldrig tyckt om att visa sig i en teatersalong eller på motsvarande offentliga platser, dit folk drogs för att roa sig, se varandra, träffas. Där kunde för henne möta upp så många ansikten hon helst ville slippa se, och nu mer än någonsin, exempelvis någon av Paschs, eller bara någon av fru Alexandras talrika vänner, kommittévänner eller andra, vilka sedan framburo rapport om fröken Liwins nya ackvisition, en fosterdotter: det måste väl komma att bedömas som ett egendomligt infall av den halvgamla ogifta damen. Elma ville slippa alla kommentarer. Och där kunde också finnas en viss kvinnlig läkare, färdig att draga slutsatser.
Sist av alla ville Elma ändå möta Eric Bourgsten, den ende som fått blicka in i hennes tillvaro och kanske ana dess svaghet, ana att en svag punkt fanns, något man jagat efter bot för.
Så tog hon mod till sig och satt på teaterparketter, på konserter och föredrag, så långt flickans tid medgav. Publiken fick vänja sig att se fröken Elma Liwin, en ganska ståtlig dam av egendomligt slutet, respektingivande yttre, oftast enkelt svartklädd, icke utan elegans i enkelheten, och med henne en ungdom med livliga blickar, ett vackert barn, i det hela en stor kontrast till beskyddarinnan. Umgänget mellan de två syntes kamratligt.
En dag under senhösten fick Matti en hälsning från Alexis; med posten kom ett vykort från London, frambärande ett kortfattat tack för sist. Matti räckte Elma kortet, och Elma förstod att det skedde för att visa öppenhet. Flickans goda vilja var uppenbar, men likväl irriterade påminnelsen om den unge mannen Elma. Hon sköt vykortet åt sidan efter en flyktig blick och sade:
— I min ungdom korresponderade man inte med unga herrar.
— Elmas ungdom måste ha varit förskräcklig, svarade Matti. Jag är glad att jag lever nu.
Elma kunde inte förmå sig att svara: — Min tid var bättre och höll bättre tukt än nutidens.
Dock föresvävade henne att något dylikt borde sägas, att för nutidens farliga frihet borde varnas. Vykortet från Alexis låg på bordet mellan Matti och henne. Lampskenet belyste en bild av Westminster Abbey. Matti hade återgått till läxorna hon lämnat. Den lilla pappersbiten låg där och växte, det var som om den täckt hela bordskivan, Elma kunde inte bli kvitt medvetandet om dess närvaro. Alltid revos nya farhågor, ny misstro upp inom henne. Skulle hon till slut nödgas röja hela sanningen för barnet, ställa fram sitt eget öde som det fruktansvärda, nödvändiga, varnande exemplet?
— Min Gud, tänkte hon, låt mig slippa! Jag kan inte.
Matti lade bort sina böcker, sträckte på sig och gäspade, grep vykortet igen och läste om det skrivna, samt brast i skratt: