— Han har gjort ett stavfel!
Så var pappersbiten åter reducerad till bara ett banalt vykort, några banala fraser, av vilka en till på köpet innehöll ett stavfel. Skuggorna gledo bort. Barnet satt där, klarögd, öppen och trygg som alla andra kvällar; Elma drog en djup suck av befrielse.
Men vid godnattkyssen, höll hon kvar Matti litet mer än vanligt och bad:
— Låt mig ändå varna dig. Frihet är inte att leka med.
Matti svarade, medveten om att redan mer än en gång ha varit segrarinna över sig själv:
— Jag tänker sköta min frihet.
På kvällen, innan hon lade sig, skrev Matti sitt vanliga veckobrev till Roland i Amerika:
»Älskade Roland, jag ångrar numera mycket att jag någonsin sagt jag nästan hatade henne. Det gör jag inte alls, tvärtom, hon är ofta mycket rar, och att hon gör sig mycket bekymmer för min skull, är säkert. Allt vad jag gör följer hon med; till och med när jag är borta kan jag liksom känna det, och allra mest när jag är hemma hos oss. Det kan hon inte vänja sig vid, att jag alltid helst är där, och jag tycker själv det är synd om henne, men den saken kan ju icke ändras.
Vad det beträffar att hon skulle vara min rätta mor, har jag slutat tänka på det. Eftersom jag fäst mig vid henne, får hon gärna vara det. Ibland känns det underligt. Varför tiger hon? Vet du vad jag tror: att hon inte alls kan sätta sig in i någon annan människas känslor eller tankar — bara sina egna. Och ibland tror jag hon är ledsen för det själv.»