Nyår kom och våren med Mattis sexton år. Den terminen gick hon och läste. Hon var ständigt sysselsatt, skolan tog också sitt och musikstudierna inte mindre. Konsertmästaren hade förklarat att han icke längre ville leda Mattis utbildning, han var sjuk, han var trött, han dög inte längre. Elma mottog underrättelsen och skaffade annan lärare.

Hulda hade slagit fram något om att Matti till sin födelsedag, eller åtminstone till konfirmationsdagen borde få ha hela sin forna fosterföräldrafamilj på middag, men Elma vägrade. Inte att hon icke gärna unnat Matti denna glädje, men hon fann det oöverkomligt att själv agera värdskap och visa älskvärdhet emot de människor, med vilka hon hemligen kämpade om sitt barn.

Det hade förefallit henne — om icke hennes inbillning bedrog! — att Mattis besök i det forna hemmet åtminstone icke blivit fler än i början, åtminstone icke syntes ivrigare åtrådda, icke drogo senare ut om kvällen, icke ens när vårkvällarna blevo allt längre och mer frestande att dröja ute i. Liksom om morgnarna, satt Elma vid sitt fönster och spejade efter barnet, så snart hon var borta en afton. Hon höll utkik åt gathörnet, där folk som närmade sig plötsligt trädde fram. Flickan gjorde sig vanligen ingen stor brådska. Ofta kom hon arm i arm med den minste så kallade brodern, musikanten; säsongen för dansmusik var förbi och han hade följaktligen bättre tid att promenera.

De pratade, de voro ivriga att begagna ända till sista minuten. Ibland tyckte Elma sig spåra bekymmer i ansiktsuttrycken. Men när Matti slutligen kom upp till henne, gjorde hon inga frågor: hon ville inte blandas in i dessa Muriusska bekymmer, vilka de än voro, hon ville hålla sig själv utanför deras existens, om hon också inte kunde tvinga Matti därifrån.

Under sommaren tog Elma, liksom föregående året, tjänstledighet för några veckor utom semestern, i avsikt att vårda sin hälsa. Matti och hon reste åter utomlands. Färden tillfredsställde henne; det föreföll henne att hon blev starkare, nerverna kommo i bättre jämvikt; hon hade också Matti för sig själv, och hon vågade göra sig mer bestämda förhoppningar för framtiden.

Under hösten som följde slog konsertmästare Murius’ misströstan om sig själv emellertid ut i full hypokondri. Han gick till sängs och vägrade att stiga upp mer, låg bara stilla, stirrande rätt framför sig, fullkomligt overksam, eller satt upp med kuddarna hopkörda bakom sig och läste i Bibeln, ur vilken han sedan drog de sorgligaste slutsatser. Vännerna tillkallades, men han körde ut dem, och småningom slutade de komma alls. Garibaldi for på stor turné, och han vägrades till och med komma in och säga adjö, konsertmästarn ville icke se någon, som hade det ringaste med musik att göra. Lille Libert blev tvungen gå bort till bekanta för att få öva sig på sitt instrument.

Konsertmästaren återtog sitt rum åt gården; en morgon bestämdes omflyttningen i en handvändning, Pontus fick ta sina medicinska böcker med sig och hysa in sig hur som helst tills vidare; gårdskarlen ombads komma upp och hjälpa att bära möbler. Det var inte första gång detta skedde, och han hade sitt omdöme om konsertmästarens förstånd längesedan klart. Nu brydde herr Murius sig icke om de oförskämda, bullrande notarierna mer; han skulle i alla fall snart dö, sade han, han kunde lika bra göra det i rummet åt gården.

— Konsertmästaren kommer att överleva oss allihop, sade gårdskarlen.

— Vafalls? ropade konsertmästaren ursinnig, och han skrek efter gårdskarlen:

— »I pestens våld den som hör pesten till; i svärdets våld den som hör svärdet till; i hungerns våld, den som hör hungern till.»