Det var profeten Jeremia, som särskilt behagat honom, och gårdskarlen, notarierna, vem som helst fick taga åt sig om pesten och om svärdet; men det om hungern tog han som en hänsyftning på sig själv, han, som icke längre förmådde sörja för de sina, utan lät dem alla gå mot svältdöden. Ofta vägrade han därför att intaga den mat fru Murius försökte truga på honom, och hennes försäkringar att ännu var inte skafferiet helt läns, trodde han inte på. Han svarade henne:

— »Ve mig som har fötts till kiv och ve för alla. Jag har icke drivit ocker, ej heller har någon behövt ockra på mig; likväl förbanna de mig alla.»

Det var ingen mening med det, ingen människa förbannade honom, tvärtom bjödo alla till att lindra hans plågor, men han hade förlorat ögon att se det med.

Sedan man burit möbler fram och åter i våningen under ett par dagar, fick fru Murius dock en liten frist att organisera den närmaste framtiden på. Pontus måste behålla ett rum för sig själv, det var nödvändigt för hans studier. I det stora rummet, som nu återfick namnet sal, tog fru Murius själv bostad för de nätter, då hon icke måste sitta inne hos den sjuke. Men det tredje rummet åt gatan hyrde hon ut. Libert fick sova i köksalkoven, vilken det numera ändå inte kom på fråga att erbjuda någon tjänsteande.

Libert ställde väckarklockan, så att han skulle kunna vakna tidigt om morgnarna. Han sprang upp så fort den ringde, rädd att eljest somna om, och han märkte med glädje att han hade huvudet fullt av nya uppslag, som mognat liksom genom ett under, medan han sov. Han satte på kaffe och ställde sig att borsta hyresgästens, moderns, Pontus’ och sina egna skodon. Under tiden fortsatte uppslagen till nya kompositioner sitt verk i hans huvud; dessa morgnar med skoborsten voro för honom härliga, fria, fridfulla, och det hände slutligen att han måste ställa undan en halvfärdig känga för att som hastigast anteckna en tongång.

När fru Murius litet senare kom ut i köket, fann hon då sin Libert ännu barfota, inte mer än halvklädd, med notpapper framför sig, kängorna ännu oborstade och kaffet kokande över så att det fräste i gasen. Libert blev både snopen och ledsen erfara hur fort en halvtimme kunde gå, och fru Murius kunde inte göra annat än skratta för att trösta honom.

Sedan dukade hon snabbt fram åt sig och sina pojkar på köksbordet, gjorde i ordning hyresgästens kaffebricka och fick de sista skodonen avputsade, medan Libert fort drog på sig kläderna, föste upp täcket över sin bädd och gav sig i väg till sin musikhandel med ett par tre stora smörgåsar, som hans mor mitt i allt annat hunnit breda och förse med litet gott pålägg.

Hyresgästen gjorde inte mycket besvär. Men rummet skulle ändå städas och därefter ville Pontus gärna ha sitt så fort som möjligt. Han bäddade sin säng själv, bar ut sin hink och dammade av, men fru Murius ansåg det säkrast vara med, ty Pontus’ städning var inte mera pedantisk än Liberts. Ibland måste hon dock lämna alltsamman i sticket om hennes man ropade på henne och hon förstod att kvalen blevo honom övermäktiga i ensamheten.

Han höll kvar henne, hängde sig fast vid de välgörande, vänliga händerna och hindrade alla göromål.

— Låt mig bara stöka ifrån mig som hastigast, bad hon. Här ser ut som ett grishus.