Men det var inte någon sorg för herr Murius, att hans hem liknade ett grishus. Hade inte Job setat mitt i en askhög?
Ibland vredgades han också, då hon dröjt för länge borta, han var orimlig och stygg, för att sedan ångra det dubbelt och be till Gud, att en lämplig, en rik och fin man snart kom och tog hand om hans hustru och gav henne den tillvaro hon alltid borde haft. Men när hon ville skynda till sina sysslor igen, hindrade han henne fortfarande.
Vem skulle hinna köpa upp maten för dagen och göra det med den nödvändiga yttersta sparsamheten? Endast en visste på öret vad man hade att röra sig med: hyresgästens lilla hyra, Pontus’ lilla bidrag, Liberts obetydliga lön. Vem skulle laga maten, lägga upp den, styra så att inte stämningen blev alltför trist vid bordet, och vem sedan diska och göra köket hjälpligt snyggt igen? Vem tvätta upp åt fyra personer, vem stryka och lappa? Det var ingen konst att svara på det; det fanns bara en person att nämna; men ändå hindrade konsertmästaren henne ständigt med sina krav för egen del, och ofta förstod hon inte alls hur det skulle bli möjligt för henne att räcka till.
Ingen sade: — Nu skulle man haft Matti här! Inte ens Pontus. Han ansåg icke det skulle tjäna mycket till att nu beklaga sig över förlusten av Matti. I femton år hade Matti delat bröd med dem alla och tärt sin del av familjens resurser, och ingen missunnade henne att så skett. Nu var hon utflugen och hade det bra, och man kunde väl inte direkt mena att hon skulle anmodas återvända till boet, när detta höll på att rasa ihop. Det fanns bara den utvägen, att Matti själv kom till insikt om sin plikt, tänkte Pontus: Hon är ju varken blind eller döv.
Så reflekterade den kloke Pontus, men han teg i familjekonseljen, om sådan hölls, och förbehöll sig tyst att avvakta någon lämplig stund.
När Matti kom upp, tyckte konsertmästaren om att ha henne hos sig, och det beredde ju alltid fru Murius en stunds ledighet. Det var visserligen bittert för Matti att inte få råka modern så mycket hon tänkt sig, men det var ändå gott att märka, hur hon förmådde skingra faderns vånda. Matti läste ur den Heliga skrift, som han begärde, men ingenting ur Jeremia eller Job, utan hon stack fingret längre fram i boken och sade: — Nu läser jag på sidan, som kommer upp. Och det blev då Nya testamentet, om bröllopet i Kana, eller om undret med brödet och fiskarna, om sjukas helande eller Lazari återuppväckelse.
— Går du redan? sade han, när hon gick.
— Jag måste.
— Du skulle aldrig ha övergivit oss!
Nej, det var också hennes egen tanke.