Utan att Pontus visste om det, var Matti nämligen redan på väg fram till sin plikt; inte samma plikt som förra gången, men en ännu angelägnare. Hon var varken blind eller döv eller dum, hon såg hur hemmet var hotat, hur modern skred ihop och blev alltmer tunn och tryckt; och hur pojkarna än bjödo till att hjälpa henne, skedde det så valhänt att ingen hjälp ofta varit lika bra. Här behövdes en person till, ingen avlönad och missbelåten person, utan en frivillig och självfallen kraft, för vilken ingen av hemmets skavanker var främmande: en dotter.
Men hur skulle Elma kunna bringas att inse den nödvändigheten? Där låg problemet.
Var gång Matti återvände till den givmilda beskyddarinnan, till det egna vackra rummet och Huldas omsorger, hade hon fattat föresatsen att tala rentut. Men när hon väl befann sig inför Elma, såg det stränga, fårade ansiktet, som hon visste att hon kunde bringa ljusning över, och som alltid just den dagen föreföll henne tröttare, mer tärt än vanligt, svek modet. Hon insåg, att Elma ingenting skulle förstå och ingenting vilja förstå.
Lyssna skulle hon nog, överlägga inom sig själv, önska vara rättvis, och kanske slutligen erbjuda pengar. Pengar endera till hushållerska eller sjuksköterska, till hyran eller till vård på sjukhem. Men därvid skulle det stanna, inte tal om annat. Ingen rubbning i det fastslagna, ingen appell gentemot Mattis mors uttryckliga dekret, att hon, Elma Liwin, och ingen annan skulle ha barnet hos sig. Och om också Alice Murius, mot all förmodan, kunde tänkas taga emot pengar av en nästan främmande, vad blev väl det ändå gentemot hemkomsten av en saknad dotter, en verklig hjälp?
Mer än en mörk höstafton följdes Matti och Libert åt från huset Murius till huset Liwin, om Libert var ledig och modern kunde undvara honom. De sneddade över den gamla Humlegården, en gång så full av inbillade försåt. Ännu måste de trycka sig litet närmare intill varandra, när de påminde sig barndomens häxor och missdådare. På litet avstånd gåvo de en blick åt det forna Kejserliga palatset. Nu voro alla de stora fönstren tomma och mörka under parklyktornas sparsamma ljus. De avlövade trädens våta risiga valv sträckte sig upp mot och förlorade sig bort i himmelns sotfärg.
— Vi går ännu ett litet varv, det är inte så sent än, sade Libert.
Ännu ett litet varv. Matti visste att Elma väntade henne, att draget av återhållen grämelse och outtalad förebråelse grävde sig alltmera in i hennes ansikte för var kvart som gick. Hon ville inte göra Elma ont, hon hade lovat sig själv att inte göra det, och lovat mor och Roland. Men hon visste ju ändå att plikten fanns för henne på helt annat håll, och så länge hon gick där med Libert, var det lättare att hålla den pliktkänslan helt levande.
— Du, sade Libert en kväll, nu börjar de ge baler igen här i stan. Jag är upptagen tre kvällar denna vecka.
Han var upptagen och eftersökt, och han hörde ju heller inte till de dyraste. De voro två som spelade: Libert med sin fiol och en pianist, och de delade förtjänsten: hälften var, eller rättare sagt, det var Liberts hopp att det småningom skulle bli hälften var. Ännu så länge tog pianisten mer, ty han ansåg sig vara mera berömd och Libert blott ett bihang, en skyddsling, som han ammade upp.
— Men du, sade Libert till Matti, du borde vara med i stället! Då slapp man dela alls.