Libert stannade vid dessa ord, och hans ögon strålade; reflexen från en av parkens lyktor lyste mitt in i dem. Han förstod att han träffats av en snilleblixt.
Sedan gingo de länge och överlade om hans förslag, Matti och han. Så vana som de voro att spela tillsammans, kunde de inte gärna bli annat än omtyckta. Kanske blev det så rikligt med baler den vintern i Stockholm att de kunde bli engagerade varenda en av veckans kvällar. Deras lycka kunde då snart vara gjord och de våga sig på att höja sitt pris. De skulle snart kunna bli lika efterfrågade som vilken som helst av de stora dansmusikfavoriterna, Liberts nuvarande pianist icke undantagen ...
— Libert, sade Matti, du är ett geni.
— Jo du, svarade han. Goda idéer, det är något, som jag verkligen ofta har.
5.
Men redan när Hulda öppnade tamburdörren och anmärkte att fröken Liwin i dag fått vänta ovanligt länge på sitt te, kände Matti att planen, hur god den än tett sig, likväl var orealiserbar. Elma skulle med största säkerhet inte låta entusiasmera sig för den.
— Du har dröjt sent, anmärkte också hon.
— Förlåt, jag glömde bort mig med Libert. Vi gjorde — vi byggde luftslott.
Elma frågade inte efter vilka luftslotten voro. Några Muriusluftslott, men det tjänade mycket litet till att Matti reste i höjden.
Hulda hade fått order att vänta med te tills flickan kom, och hon bar in en välförsedd bricka: där voro smör, marmelad, nybakat vetebröd med socker och mandel. Elma sade: