— Du måste vara hungrig, barn. Och är du inte våt? Se på kängorna!
Kängorna voro verkligen våta och nedsölade, de buro spår av den långa vandringen längs parkens av regn uppblötta gångar. Det var kängor från herr Feuer i Hamburg, mycket olika dem man förr i världen brukat rita hopphagar i gruset med, när man var ute och lekte i sjömanskavaj och kort veckad kjol. Allt var olika. Det svällde något i Mattis bröst, tjockt och besvärligt för andningen och ännu mer för tuggningen: hon kunde omöjligt njuta av Huldas nygräddade bullar.
Den kvällen kände Matti det som om hon aldrig förr på riktigt allvar förstått hur fången och bunden hon verkligen var. Sedan Elma och hon växlat god natt, grät hon. Länge hördes Elma gå och syssla i vardagsrummet; det var så här dags hon skötte sina krukväxter, det var då hon ordnade i sina redan förut så ordentliga lådor och skåp, och Matti kvävde sina snyftningar för att ej bli ertappad. Om Elma hört henne, kommit in och gjort frågor, vad skulle hon svarat? Elma skulle ej godtagit de svar, hon kunde ge.
När det äntligen blev tyst, och när det varit tyst över en timme, steg Matti upp. Tog hon inte sitt parti nu, blev det aldrig av.
När hon först följt Elma, hade det skett av förnuftiga skäl; hon hade insett dem och böjt sig för dem. Nu hade förnuftet blivit ett annat, och ingen ursäkt fanns mer för att dröja här i överflöd och bekvämlighet till intet gagn.
Darrande av köld och brådska klädde hon på sig. Hon tordes inte möta Elma igen, hon kunde inte strida mot dennas omutliga vilja, hon var inte viss om att kunna trotsa den vädjan till en mors önskan, som Elma stödde sig på. Endast flykt återstod. En högersko kom på vänster fot och tvärtom, hon upptäckte det först som hon stod färdig, och hon vågade inte förlora en dyrbar tid med att göra ombytet.
Hur det stod till hemma, det visste Matti alltför väl: i faderns rum satt den uttröttade modern vakande, ty han hade haft en dålig dag, och hon satt antagligen på köpet i en obekväm stol, ty den enda bekväma som fanns, var korgstolen, och den knakade och tåldes icke i sjukrummet. Troligen vakade också Pontus med en överhängande tentamen över sig, och kanske Libert i sin köksalkov, förväntansfull, full av idéer och fylld också av tro på henne, Matti.
Hon smög ut i tamburen. Ingen packning, mer än vad som rymdes i fickorna; icke ett öre — alla pengar voro Elmas. Försiktigt förde hon patentlåsets regel åt sidan, hörde bakom sig steg i mjuka filttofflor och förstod att Elma hört henne. Fort öppnade hon dörren för att rusa ner, men Elma var redan inpå henne och lade hårt sin hand över hennes.
— Kom, sade hon blott.
Elma tände lampan med violett skärm i vardagsrummet. Hon hade svept sin nattrock omkring sig. Framför henne stod Matti, fullt klädd med kappa och hatt, orörlig.