— Vart skall du hän?
— Hem.
— Mitt i natten? Du skulle ju inte ens sluppit in där.
— Jag skulle väckt dem som bor på nedre botten; alla känner mig där. Jag måste dit.
— Nå, och i morgon?
— Jag skulle inte ha kommit tillbaka.
Elma gick fram och åter; hon såg inte på Matti. Nattrocken höll hon ihop med ena handen, hon tryckte handen hårt mot bröstet; hon andades illa; emellanåt kom ett svagt stönande, som hon inte kunde tillbakahålla. Nu var det över henne, detta hon alltid vetat, detta hon alltid fruktat!
— Så är detta då slutet, fick hon fram. Du lämnar mig, du flyr som en äventyrerska, nattetid, utan att ett ont ord växlats mellan oss. Du vill bara inte bli hos mig mer!
— Elma! ropade barnet. Förlåt mig! Men Elma kan inte förstå hur jag känner för dem där borta. Jag kan inte undvaras där — här kan jag ändå undvaras. Jag måste dit och få ge något tillbaka för allt de gjort för mig.
— Men om jag inte kan undvara dig?